Aftonbladet – 31 december 1864, sida 3

ett moln af dam; kamelerna utstötte på er! ång ett sorgset skri och kastade sig ned på sin nän med de långa halsarne sträckta utefter mar ken. De arma djuren visste hvad som förestod att tabbad, asiatiska öknarnes sirocco, var i an tågande. Pilgrimerna följde kamelernas exem pel och kastade sig likaledes till marken, sökan e skydd hakom dessa. Några minuter förgingo och vinden brusade öfver dem med ett doft bul. ler, likt qvarnens, och när dervischerna reste sig upp, hade de ett två tum tjockt lager af bränn het sand att skudda af sig. Ännu sju timmar: väg, och truppen kom till Buchara dignande a trötthet och törst. Vambery eller rättare Reschic Effendi trodde sin sista stund vara kommen; nä stan medvetslös hade han blifvit införd i en koja. der långskäggiga herdar bragte honom till li gnom att hälla i honom varm mjälk. Istaden uchara tycktes man hafva sina dubier i afse. ende på denne dervisch med så föga asiatisk ansigtsbildning. Jemte sina följeslagare hade Reschid Effendi företräde hos emiren, Mozaffar. ed-din : majestätet inbjöd dock främlingen ensam till sitt gemak, der han tilltalade honom sålunda: ?Hadschi, du kommer, har man sagt mig. från Roum för att besöka Baha-ed-dins grafvar och Turkestans helgedomar. — Ja, takschir Cherrskare), svarade resanden oförskräckt, men äfven för att vederqvicka mig med betraktande af din helgade skönhet. -Sällsamt, och du har ingen annan bevekelsegrund för din långa resa?? — Nej, takschir, det har städse varit min brinnande önskan att få skåda det ädla Buchara och det förtrollande Samarkand, på hvars heliga mark man enligt Scheikh Dschelals ord egentligen borde gå på hufvudet och icke på fötterna. Men jag har för öfrigt icke något Jordiskt kall och har länge gjort vallfärder såsom en dschihangeschte (en pilgrim som : vandrar verlden omkring). — Hvad, du skulle med din lama fot vara en dschihangeschte! Det är förvånande !? — ?Jag vill blifva ditt offer, takschir (ett uttryck, som är liktydligt med vår an: hållan om ursäkt); din ärorike stamfader — frid öfver honom! — hade samma lyte, och han var dock dschihangir (verldens eröfrare). Dettasvar behagade emiren och han gjorde nu några frågor om resan och det intryck Buehara hade gjort