Det var nyligen åter julafton och således blott ett år sedan ofvanstående händelser tilldrogo sig. Men denna korta tidrymd hade alldeles förändrat fru Sörensen och hela hennes omgifning. Blek och bedröfvad satt nu på julqvällen den stackars enkan i sin boning, som under tiden blifvit förvandlad till ett nödens och sorgens hem. Af den fordna välmågan fanns ingenting qvar. Fienden, den rofgirige tysken, hade i några dagar våldgästat på egendomen, der han slagtat boskapen, plundrat visthusen och röfvat till sig all den lösa egendom, som fanns. Sjelfva vägarne voro beröfvade sin beklädnad, så att en kalla vinden blåste in på flera ställen. Knappt en beta bröd var qvar. Allt var härjadt, förtrampadt och nedergjordt. en detta var icke allt det onda, söm tysken tillfogat den arma qvinnan. Hennes båda söner hade nyligen hemkommit från kriget, der de som tappre landsoldater stridt för Danmarks ära och sjeltständighet — en strid, som sargat deras unga kroppsliga ledamöter och gjort dem till krymplingar för hela lifvet. Huru sorglig var derföre icke denna julafton för den arma enkan och hennes båda stympade söner. Alla tre sutto också lidande, hungriga och bedröfvade vid den tarfliga brasa, som upplyste det nakna rummet. Deras hopp var ute, men de klagade icke; ty stum är alltid den högsta smärtan. Så hade de suttit i flera timmar och stirrat på hvarandra, då dörren plötsligen öppnades och postbudet framlemnade ett bref, som förorsakade någon rörelse i lägret. Brefvet var adresseradt till fru Sörensen, som genast bröt sigillet och läste följande: Käraste fra! Jag glömmer aldrig den