Aftonbladet – 31 december 1864, sida 2

Rn mrs på hennes hjerta. Dm ena var förlusten of den folkkäre kunge, som nyligen gätt till sina fäder, och dm andra saknaden af sin yngsta son, hemes sommarbarn, den blifvande sjömannen som låg intagen på ett sjukhus i Sverg:. Hön undrade mycket huru den sednare befann sig i afton emedan hon icke på öfver åtta dagar hat underrättelse om honom från den svenska äkaren. Denne hade dock i sitt sista telegam sagt att pilten var något bättre, hvaxöre hon gladde sig åt hans vederfående. Hennes hop; härutinnan räckte dock icke qvällen ut. Mot midnatt anlände nemligen ett telegram,som upplyste henne om sin älsklings dör Det var a sorglig julklapp för den ömma, känslig. modren. Hon satt län e med stirrande bickar och sammanpressadt hjerta, men bemanede sig slutligen och sade med med rörd stämma: Herre gaf och Herren tog; välsignadt vare Herans namn!? Hon jad sedan innerligen till Gud att hon mitte få bebålla sina båda andra söner, hvilka hon numera älskade med dubbel hängifvemet. Och Gud hörde säkerligen hennes lön och skänkte frid åt hennes hjerta; ty hm somnade lugnt och säg i en grann dröm sin sära gosse förvandlad till en liten vingadengel, som sjöng med klingande stämma : Blicken städse glade Upp mot ljusets sfer, I, som fordom hade Mig så hjertans kär. Nu är jag bevarad, Nu är Jag förklarad, Nu jag blickar ner Från en purpurstrimma, Genom qvällens dimma Leende till er