Aftonbladet – 31 december 1864, sida 2

sväfvade hit och dit bland de rosiga guldmolnen under det de jublande sjöngo: ?Ara vare Gud i höjden, frid på jorden och menniskorna god vilja. tAck så roligt kära mamma! sade han med ett saligt leende och kysste smekande sköterskans hand, hvarefter han ögonblickligen dog, lugnt och stilla som fjärilen somnar i den vaggande rosenkalken. Gud fröjde denlille danskens själ!X sade sköterskan med en from suck och lade med moderlig ömhet hans ögon tillsamman. Medan detta passerade här på lasarettet. satt enkan Sörensen i sitt hem på Jutlan och språkade med sina båda äldsta söner om julens stora högtid och glädje. Fru Sörensen var en trefhg gumma och hennes söner, tvenne tjugoåriga ynglingar, voro friska och raska till hela sitt väsende. Den lilla familjens ekonomiska ställning var ganska god. Fru Sörensen var egarinna af en liten landtgård, bestående af bördig jord och präktiga åbyggnader. BSjelf var hon en ordentlig och hjertegod husmoder. Hennes hus var derföre en fridens boning, putsad och fin till sina minsta detaljer. Detta var isynnerhet händelsen i qväll. En väl sirad julgran stod midt på golfvet och lyste med sin bländande glans på den rosiga golf mattan; de blommiga tapeterna, de spegelblanka möblerna och det snöhvita julbordet, som stod alldeles fullsatt med kostliga klenoder, bestående af både sillver och guld. Det var husets lysande rikedom, som endast kom fram hvarje julafton; ty den goda värdinnan kunde aldrig nog högtidligt fira denna qväll, som var för henne en verklig olädjefest i ordets vackraste bemärkelse. Glad var hon äfven i afton, men icke så slad som vanligt; ty tvenne sorger tyngd