Aftonbladet – 30 december 1864, sida 2

sväro, klösa och spotta i gathörnen. Isyn nerhet har jag märkt, att när de skola til att föröka sina familjer (en händelse son ofta inträffar) uttryckes likheten på ett högs påfallande sätt genom en viss dammig slu skighet, ett fullkomligt försummande af sit sjelfva och en slö likgiltighet för allting Jag kan icke sanningsenligt berätta att jag någonsin sett en kattmadam af den klasser tvätta sitt ansigte då hon var i intressant omständigheter. För att icke förlänga dessa anmärkningaj från ströttåg bland misstänkta qvarters lägre djur, genom att utförligt omtala hankattens i många fall frappanta likhet med en mar och en broder, vill jag sluta med några ord om hönsen på dessa samma ställen. Att någonting, som är födt af ett ägg och utrustadt med vingar, skulle kunna gå sö långt, att det med belåtenhet hoppar nedfön en stege i en källare, och kallar detta att gå hem, är en så förvånande omständighel, att man i den vägen icke mera kan förun: dra sig öfver något. Annars kunde jag un. dra öfver huru fullständigt dessa höns blif. vit skilda från alla luftens fåglar, att de gifva sig till att gräfva i murbruk och an nat otyg, alt de synas hå glömt allt om gröna fräd, och göra bord, skottkärror. ostronskal, luckor och dörrtrösklar till sina sofrum. Jag anser nu en förfallen Bantamfamilj af mina bekanta såsom någontin helt naturligt och i sin ordning. Den ärp Hackney-road och uppehåller sig ständigt hos pantjuden. Jag kan icke säga att de roa sig, ty de äro temligen melankoliska till lynnet; men det nöje, som de äro i stånd att njuta, uppnå de genom att tränga sig tillhopa vid ingången till pantlånebutiken. Här kan man ständigt träffa dem i en viss oro, som om det nyligen hade gått baklänges för dem i verlden, och de fruktade för att bli igenkända. Jag känner ett subjekt, som ursprungligen är a god familj från Dorkins; denna tager hela sin besättning af qvinnor i led efter sig genom den ena ingången till ett ruskigt värdshus nära Hay