pen med tungan ut mun, satte sig ned der och hvilade, samt öfverskådade publiken med en välvillig blick, medan hans svans i jemn takt slog mot scenens tiljor. Emellertid ropade mördaren, som var otålig efter att bli expedierad, tydligt: ?Kom hit? medan offret, som slet i sina bojor, öfverhopade honom med de mest förnärmande uttryck. Och då han slutlig n så småningom lät öfvertala sig att lunka fram och sönderslita mördaren, kan det icke nekas, att han litet för tydligt visade att han utförde detta hemska dåd genom att slicka smör af de blodtörstiga händerna. På en gata bortom Long-acre bo tvenne hederliga hundar, som spela hos mäster Jakel. Jag vågar säga att jag står på förtrolig fot med dem båda, och att jag aldrig under hela föreställningen sett någon af dem göra sig skyldig till den osamingen att underlåta att se ned till mannen i tältet. Andra hundars svårighet att komma underfund med huru det egentligen förhåller sig med dessa hundar synes aldrig kunna öfvervinhas af tiden. Samma hundar måste ofta möta dem, då de under sina fritimmar springa omkring bakom tältet; men det tyckes som om alla hundar skulle hysa misstroende till deras kragar och jackor, och Iukta på dem, som om de antoge dessa personiga prydnader fara något slags utslag — kanske någonting beslägtadt med skabb. Från mitt fönster vid Coventgarden observerade jag för icke längesedan en hund från landet, som hade kommit till torget med en kärra, och som hade sprängt sin boja, hvaraf ännu ett stycke släpade efter honom. Han lufsade omkring vid hörnen af de fyra gator, som jag kunde se från mitt fönster, och dåliga London-hundar kommo fram till honom och berättade honom lögner, som han icke trodde, och ännu sämre Londön-hundår kommo och gjorde honom förslag att stjäla på torget, hvilket bangs grundsatser satte sig emot, och stadslitvet förbryllade honom, och han kröp undan och lade sig i en port. Knappast