Aftonbladet – 30 december 1864, sida 1

SKENET BEDRAGER!) Af förrattarinnan till SÅPBUBBLORNA Verldens dom! Hvad frågar jag efter verldens omdöme, när han är sjuk, kanhända döende... Helge! Skulle du vara så fördomsfull?... Vid en sjukbädd försvinna ju alla sådana ömkliga konsiderationer. Min mor — ack, hon bryr sig föga om hvad jag företager! Helge, du-kan, du får icke vara så hjertlös att vägra...? ?Vi vilja följa dig båda två?, sade Ida med fasthet. ?I mitt sällskap kan Emelie fara dit utan tvekan. Således är han dig icke likgiltig? — Helges blick hvilade pröfvande på den unga flickan. Likgiltig, han?? — Emelies röst hade en brytving, omöjlig att beskrifva. ?Kom, låt oss skynda. Förspill icke tiden med onyttiga ord. O, min Gud! om han skulle vara död, innan jag bunnit öfvertyga honom om min kärlek ..7 Och om din tillgift, Emelie, din förlåtelse, utan alla förbehåll och undflykter?, yttrade Helge allvarligt. Dröj ett ögonbliek!? — Han nalkades dörren till kabinettet, upptog en nyckel ur fickan, öppnade dörrlåset samt utropade med en ton, hvars glädtighet bjert afstack mot hans förra högtidlighet: ?Kom ut, min käre fånge — kär till alla delar, både i aktiv och passiv form samt med alla möjliga parafraser. Kom ut, i fall du hört nog!? Men Helge hade knappt ens hunnit öppna dörren, än mindre tala till punkt, förrän han af en kraftfull hand makades ät sidan. En manlig skepnad ilade framåt, och — Edvard Werner låg för sin fordna trolofvades fölter. Stumma sågo det unga paret på hvaran dra. Ändtligen öppnade Edvard sina ar mar, Emelie sjönk till hans bröst och stora. klara tårar perlade i begges ögon... Se A. B. n:r 289, 290, 303.