Aftonbladet – 30 december 1864, sida 1

ÖRE Saar ST SSA TN RR sr o ae O te Å låter engagera sig, tar han med sig sitt vorträtt för att dermed illustrera affischerna. Porträttet (som inom parentbes segdt icke det ringaste liknar honom) framställer honom i begrepp att öfverväldiga en feg indjan, fom förmodas antingen ha mördat eller velat mörda en engelsk officer med sin tomahawk. Teckningen är en ren dikt, ty i pjesen finnes hvarken en sådan indian eller en sådan händelse. Hen är af Newfoundlandsracen, och för hans ärlighet vill jag gå i borgen för hvilken summa som helst; men deremot hyser jag inte. så särdeles höga tankar om hans själsegenskaper i fråga om dramatisk konst. Rent utsagdt är han också för ärlig för den väg han valt. Då jag i fjol somras var i en stad i Yorkshire och såg att hen om qvällen skulle spela, gick jag för alt öfvervara representationen. Huns första framträdande var i högsta grad lyckadt; som emellertid handlingen endast upptog en sekund, (och fem rader på aflisehen) hade man knappast tillfälle att lugat och kallblodigt bedöma hans gåfvor. Han skulle skälla, rusa fram och springa genom . fönstret på. värdshuset efter en komisk flykting. Den nästa vigtiga scenen blef nägot litet störd af bundens öfverdrifoa nit; ty medan hans herre (en vilsekommen soldat i en röfvarkula under en stormig natt) med mycken känsla beklagade sig öfver ein trofasta hunds frånvaro och lade mycken vigt på att han var trettio mil borta, skällde den ifrågavarande hunden våldsamt nere i sufflörluckan och var tydligen generad af sitt halsband. Men det var i den största scenen som , bans ärlighet fullt trädde i degen. Han skulle gå in i en tät, villande skog, följa mördarens spår och rusa på honom då han fann honom hvilande vid foten a ett träd, med sitt offer bundet bredvid sig, färdig alt. .mörda. det. Det var en varm afton, och han kom in i skogen från ett alldeles oväntadt håll, vid det bästa lynne och i en: jemn lunk, utan att på minsta sätt vara upphetsad; han lufsade fram till ram