Aftonbladet – 30 december 1864, sida 1

MISSTÄNKTA QVARTER. (Af Ch. Dickens.) Det är med de sämre gatornas och gränlernas lägre djur jag denna gång ämnar ysselsätta mig. En annan gårg, då vi ha id och lust, kunna vi återvända till dessa tällen för att observera menniskorna. Ingenting uti misstänkta qvarter förvånar nig mera än det dåliga sällskap fåglar söka. Andra länders fåglar ha ofta ett hyggligt imgänge, men engelska föglar äro oskiljsktiga från dåligt sällskap. Det finnes en hel gata full med dem i S:t Giles och jag inner dem alliid i fattiga och omoraliska jvarter, der det är fullt upp med krogar och pantlänekontor. De synas förleda folk till att supa, och äfven hos den man, som förfärdigar deras burar, ser man vanligen ett blått öga såsom ett kroniskt fall. Hvaraf kan väl detta komma? Likaledes göra de saker åt folk i korta plysjackor med benknappar eller i tjocka vestar och skinnmössor, som man ej kan förmå dem att göra för folk af mera aktningsvärda samhällsklasser. På en smutsig gård i Spitalfields träffade jag en gång en gulsparf, som sjelf drog upp sitt vatten och det i en sådan qvantitet, com om han haft den mest brännande feber. Denna gulsparf bodde hos en fågelhandlare och erbjöd sig skriftligen att byta bort sig mot gamla kläder, tomma buteljer, ja, äfven mot rotfrukter. Detta var onekligen lågt och skulle hos hvilken sparf eom helst utgjort bevis på en stor demoralisation! Jag köpte den der gulsparfven för kontanta penningar. Han skickades hem till mig och hängdes upp i en bur ofvanför mitt skrifbord. Men från det ögonblick han kom in i mitt rum, upphörde han antingen att vara törstig — hvilket icke stod i kontraktet — eller Tunde bar ej uthärda att höra sitt lilla ämbar falla tillbaka i kärran, då han släppte det — något som äfven i hans bästa tid alltid hade kommit honom att darra.