Aftonbladet – 29 december 1864, sida 2

en extra förplägning. Du skakar hufvudet: han är din flamma, olyckliga... Ve eder båda! Jag manar ut honom på — bomber. ?Du är så glad, Helge7, afbröt den unga frun, lätt förebrående. Således har din beskickning lyckats bättre än min?, Förlåt mig, Ida! Jag är en egoist.? Helge lutade sig framåt och kysste sin hustrus kind; hans ton var nästan sorgsen, då han tillade: 4Väår egen lycka kommer mig att glömma våra vänner som lida. Har du talat med Emelie?? Ja, och du — har du träffat Edvard?? ?Som du vet; har jag förgäfves sökt honom flera dagar; han har varit bortrest, men återkom i dag vid middagstiden. Jag fann honom ensam; efter några inledningar berättade jag honom allt.? Oeh han — hvad sade han? Ångrade han ieke sin öfverilning?? Då jag öfvertygat honom om hans irring, sjönk han ned på sina knän och utbrast med tårad blick: Himlen vare lofvad, hon är ren — hoa var icke ovärdig min kärlek, och hennegs minne skall hädanefter vara mig lika dyrt och heligt som min moders.? Derpå steg han upp och slöt mig i sin famn, hviskande: ?Helge, haf tack! Numera skall det bli mig ljuft att dö...? — Du skall så tusan heller! utropade jag; nu är ej längre tid på att tänka sig att dö — men att lefva herrans glada dagar. Han hörde mig ej ens, utan fortfor, likasom han taiat i sömnen: 7Långt bort, der kriget vilvast rasar, går jag att söka en fiendtlig kula... Hon — den enda qvinna jag någonsin älskat — är för mig för alltid förlorad, och likväl tackar jag himlen att hon var oskyldig, att hon icke var den lågsinta, ränkfolla bedragerska,; för hvilken jag i mitt blinda vanvett ansatt henne...7 — Vet du,