Aftonbladet – 29 december 1864, sida 2

otåliga häftighet: ?Jag anklagade ingen an nan än mig sjelf, då jag trodde att Edvard brytning härrörde af missnöje med min kall sinnighet och mitt ombytliga lynne. Had så varit händelsen, kunde en återförening varit möjlig — nu aldrig... Ej nog at Edvard Werner aldrig älskat mig; han ha icke heller för mig byst ringaste aktning Men? — fortfor hon långsamt — jag kar likväl icke tro, det han blifvit så helt oci hållet förändrad att han, genom att söka åter närma sig till den qvinna, hvilken har på obestyrkta misstankar förskjutit, vill är ytterligare förorätta henne medelst en för modan att hon, likt en köpt slufvinna, skulle låta sig förkastas och återtas alltefter sir beherrskares välbehag.? — Hon hade rätt Helge, och jag kunde, tyvärr, ingenting in vända deremot. Kunde du ingenting invända deremot: Det var rätt illa... Du gillar då ett bäda gå och sucka hvar på sitt håll, i stället för att förlåta hvarann och blilyckliga? Skulle du varit lika oförsonlig under enabanda förhålianden ?4 Jemför icke mig med Emelie, bad Ida undvikande. Våra karakterer äro så ol:ka. Hon har en idealisk poetisk verldsåskådning, jug deremot är en tarflig prosaisk hvardagsmenniska, Lofvad vare Gud att så är!4 Helge hopsnäppte andäktigt sina händer. De äro ett par barn begge två, och i sin idealiska, sublima, poetiska uppfattning af hedern och dess lagar kunde de vara i stånd att förbli olyckliga för hela lifstiden af bara lutter nederskänsla. Sjelfplågeri borde vara förojudet såväl som djurplågeri. Det förvånar nig att våra Jlagstiftaro inte tänkt på den jaken. Menniskan är ju också ett dju nenniskan och de andra kreataren, säga re