Aftonbladet – 29 december 1864, sida 2

— Man läser i Nerikes Allahanda: En mormonpredikant, eller, som dylika apostlar älska kalla sig, en öfversteprest för de yttersta dagarnes helige, sökte för någon tid sedan innästla sig i et hederligt bergsmanshus i närheten af Lindesberg, der öfverstepresten förr i tiden, innan han kom till sin nu innehafvande höga värdighet, rönt välvilja och vänligt emottagande. Mannen blef, på grund af gammal bekantskap, som vän mottagen, men dröjde icke länge med att, som erkänsla derför, börja försöket att omvända sitt värdfolk och deras barn till sin nya bekännelse. Han sade sig vara kallad af Gud och af honom ha blifvit i eh uppenbarelse tillsagd att taga vägen till det ställe vi här tala om, för att der verka sitt omvändelseverk. Att det icke skulle lyckas, det var för dem, som känna de personer, med hvilka aposteln hade att göra, redan på förhand klart; dock lär det icke ha saknats anledning till det antagande, att om icke en i god tid utöfvad husfaderlig myndighet visat bedragaren på porten, skulle han kunnat åvägabringa sorglig förvillelse hos en eller annan af husets medlemmar, bland andra hos en stackars blind gumma, hvilken profeten velat leda till en närbelägen siö, för att der verkställa ummans omdöpelse, vid hvilket högtidliga till: älle hon skulle få sin syn igen. Dopet hann emellertid icke komma till verkställighet, innan döparen fick afsked på grått papper.