Aftonbladet – 29 december 1864, sida 2

jag tyckte att han bara pratade galenska per; någoating ditåt tror jag äfven alt jag yttrade. Alltnog, han blef vaken; men nä; jag uppmanade honom att återknyta de brutna bandet, då må du tro han teg på sig sin stolta, imponerande min; tusan, hvac han och hon ha äktenskapstycke när d sätta sig på sina höga hästar. Han frågade om jag ville att han skulle lägga ännu er förolämpning till den skymf han genom sit ovärdiga 7 isstroende tillfogat henne. Sedan yttrade han några ord, som jag inte rätt minns; men hans mening var ungefär den, att qvinnan vore litet förmer än en handels. vara, som man tog i en bod på öppet köp och lemnade igen om den inte föll i emaken samt så än en gång sprang tillbaka och återtog, sedan man fått besinna gig på saken... Så ungefär lät det hos honom. Hur tyektes hon taga dina underrättelser.4 Nästan i samma anda var det svar jag erhöll af Emelie. Ida?, yttrade hon, ?att få försvara sig är en rättighet, som lagen tillerkänner den gröfsta brott ling. Han sade sig älska mig, och han har dömt mig ohörd. Allt annat kunde jag förlåtit; men icke detta... Hvad anlednivg hade jug väl gilvit honom att kränka min heder genom en dylik misstanke? Visste han om icke detta bref kunnat vara falskt? Han har aldrig älskat mig, Ida, nu inser jag det; ty den man älskar, den tror man också. Häcklad och förtalad af verlden, står man dock alltid ren inför dens ögon, af hvilken man ir älskad, om nemligen det är kärlek och icke dess skugga, egoismen, som fyller hjertat.? Jag sökte förgäfves rubba hennes isigter. Under tystnad åhörde. hon mig; men när jag slutat återtog hon, med den milda, saktmodiga ton, som gör mig helt rek om hjertat, så olika fir den hennes förra