Aftonbladet – 28 december 1864, sida 4

Den täcka och näpna frun har med sig sin ;yster, mamsell Mannie Warren, hvilken är nåot yngre och mindre än hon. Närgeneral Tom humb genom Bostontidningarne erfor, att en siftasvuxen flicka af samma storlek som han jelf hade ankommit till hans dåvarande vistel;eort, begaf han sig till hennes föräldrar, stora nenniskor såsom du och jag; en inom den ameikanska verlden ansedd jernhandlarefamilj. Han kom, han såg, han segrade . Han anhöll om denna hand, som med beqvämighet skulle kunna stickas ned i ett likörglas; och Mannie Warren blef sin syster Lavinia Warrens brudtärna på hennes bröllop. . Men en marskalk var ej lätt att finna. Ty då nan är så stor som en stöfvel — inte går det lå an att låta leda sig af en kavaljer, som man cnappt räcker till knäet med sitt hufvud... Det ir litet kinkigt att valsa med hvarandra... Man oåminde sig då, att lilleputgeneralen hade i verllen en rival vid namn kommodor Nöt (commolor Nut), hvilken var en favorit i kristallpalatset i London. Man skickade ett telegram till nonom, och den 2 Febr. 1862 såg man i Nådens syrka? i Newyork en vigsel, der de båda makarne och de båda vittnena tillsammans icke skulle ha uppnått längden af en regementstrumslagare med björnskinnsmössa. När presten välsignande utsträckte sina händer öfver de sammanvigda, såg man dem rent af icke, och brulen höll på att drunkna, då hon vid utgåendet steg upp i dopfunten, hvars skulpturer hon önskade betrakta. Brudtärnan, Mannie Warren, dvergens svägerska, ser en smula lillgammal ut. Jag frågade generalen, hvarföre hon icke hade gift sig med kommodor Nut, hvars storlek så väl svarar mot hennes. — Hon är ambitiös, svarade han med ett fint smålöje, hon hoppas växa ännu. Men unlerverkens underverk, märkvärdigheternas märkvärdighet, någonting, som man aldrig förut sett, som man aldrig mera skall få se är dessa sm miniatyrmskars barn, hvilket nu är ett år gammalt och är så stort som pennan, hvarmed jag skrifver. Det har ögon, armar, tänder som en liten råtta och fötter, som fresta en att tro, att det är en ur leksaksboden förrymd docka, som blifvit enleverad af en leksakspolichinelle. General Tom Thumb kommer ej att förevisas för allmänheten i Paris. Han har kommit dit för att helt borgerligt visa sin hustru och sin gvägerska den stora staden. Han har till och med lemnat qvar i London sitt ekipage, hvarpå man såg hans förgyllda vapen med det hans stamfader, Tumme liten, värdiga valspråket: Go a head (ständigt framåt). Tom Thumb har sitt eget gods några mil från Boston. Manbyggnaden är af vanhg höjd, men möblerna äro icke större än barnleksaker; stolarne äro så stora som pallar, borden äro lika långa som svåra gueridoner, och Erard har för fruns små elffingrar tillverkat ett piano, hvars tangenter äro så små, att man skulle kunna taga dem för en käk med artificiella tänder, ifall ej semitonerna vore. Pianot ir, sade general Tom Thumb med ett maliciöst smålöje, en bild af Amerika, den hvita delen skall alltid ha majoritet. Fru Tom Thumb; hennes syster och barn ha aldrig förevisats för allmänheten. Generalen är rik och tvekar antaga det anbud — tusen francs för hvarje afton — som engelska spekulanter nu göra honom. Men mistriss Lavinia säger ofta till honom med en sidoblick på den lilla skära varelse, som ligger och sofver i en handskask: Min bäste man, lillan är en flicka, som skall giftas bort, vi måste tänka på hemgiften. General Tom Pouce vägde på sin första reså något mer än.ett halft pund. Han är 2 fot 17 linier lång. Ar 1848 visade han jig i allehanda drägter, t. ex. såsom skotsk högländare, romersk atlet, i grå syrtut med den lilla historiska hatten, såsom Herkules och såsom Amor. Nu hat frneralen, som säger sig vara trettio år gammal, londa mustascher och en fetma, som gör ho. nom . några lod tyngre. Tom Thumb är fri murare, intagen i logen Grand-Orient, och det berättas att han bär ett kors hängande nedtill på vesten, hvilket är tecknet på hans grad i detta universella hrödraskan ?