dingen godt hopp, att denna hemställan skulle beviljas, så att beloppet från den 2 nästkommande Januari skulle blifva tillgängligt. Talaren slutade med en uppmaning till dem, som möjligen hade förslag aut framställa, att nu yttra sig. 1 följd af denna uppmaning framträdde f. riksdagsfullmäktig Nils Olsson i Öslöf, såsom en af inbjudarne, med ett skriftligt anförande, hvilket af sekreteraren upplästes och som började med en i mörka färger hållen teckning af ställningen inom länet, samt innehöll det förslag, att mötet fam en und. petition till regeringen skulle annålla om urtima riksdags sammankallande. Såsom riksdagens uppgift nämndes upptagande af lån och inrättandet af en stor landibruksbank, som skulle ega att utfärda 5 procents-obligationer, beräknade att såsom penningar gå i allmänna rörelsen. För närmare utredning af detta förslag föreslogs nedsättandet af en komitå. Kammarherren Trolle fann sig föranlåten, då ingen vidare syntes hafva något förslag att framställa, att uppmana ordf. i direktionen för skånska hypoteksföreningen, grefve Posse, att yttra sig, huruvida någonting från direktionens sida kunde göras för det ändamål, som inbjudarne med mötet åsyftat. Sjelf vore talaren nu för tiden alltför litet inne i provinsens penningförhållanden att framställa något förslag, men längtade att höra grefve Posses åsigt om saken. Grefve Posse ville ingalunda undandraga sig att, då han dertill blifvit uppmanad, besvara Nils Olssons gjorda förslag, ehuru grefven helst sett, om flera förslag på en gång blifvit framställda att i sammanhang besvara. Tal. som illade att en komite nedsattes till sakens utredande, måste dock på det högsta afstyrka den föreslagna petitionen, som endast skulle skada hela provinsens både allmänna och enskilda kredit. Ehuru det faktum måste erkännas, att ställningen är mycket tryckande och väl förtjent af allas uppmärksamhet, så vore dock provinsens tillgångar fullt tillräckliga till säkerhet för vidare lån; frågan gällde endast att ordna upplåningen, och äfven härmed borde det ej hafva så stora svårigheter, då ställningen på den europeiska penningmarknaden nu syntes arta sig bättre, hvaraf återverkningarne ej länge skulle dröja att låta känna sig älven här. Sedan äfven ordf. ytterligare uppmanat dem, som hade några förslag att framställa, att yttra sig, uppläste landtbrukaren Ljunggren ett afhonom uppgjordt förslag. Detta gick ut på länets fördelning i vissa kretsar och inrättandet af sparkassor i hvarje sådan krets, hvilkas uppgift det skulle vara att upphemta och göra räntebärande alla de bes varade belopp, som hvarje enskild kunde åstadkomma. Med dessa sparkassor skulle hvarje näringsidkare hålla bok, och kreditiv skulle derifrån meddelas hvar och en, som kunde ställa vederbörlig säkerhet. Såsom ett centrum för dessa sparkassor, som med hvarandra skulle stå i förbindelse, borde finnas en förlagsbank, hos hvilken åter hvarje sparkassa hade sitt kreditiv. När detta system en gång komme sig i gång, vore det dock all sannolikhet att kreditiverna hos förlagsbanken sällan skulle behöfva anlitas, och äfven administrationen af dessa penninganstalter skulle kunna göras ytterst billig. Landtbrukaren Kark understödde Nils Ölssons motion och ingick på en granskning af orsakerna till den närvarande svåra ställningen, i det hr K. förmenade dessa ligga i silfrets utströmmande till följd af exportens ringa belop; i förhållande till importen. Detta skulle afhjelpas på det sätt, att regeringen ökade sedelutgifningen utan motsvarande valuta Dessa sedlar skulle tvifvelsutan gå i rörelsen inom landet, men utom landet icke. När de utländska varorna på detta sätt fördyrades, komme importen deraf att minskas och på det sättet blefve handelsbalansen återställd och silfret stannade inom landet. Frih. Wrangel, som fann orsakerna till det ötverklagade onda ligga iräntans frigifvande och hos de efter hög ränta sträfvande och för jordbrukarne olämpliga privatbankerna, föreslog inrättandet af en s. k. jordbank, hvilken ensam jemte rikets ständers bank skulle ega sedelutgifningsrätt, fotad på sjelfva jorden (det egentliga värdet) i st. f. på ädla metaller (ett oegentligt värde). Sådana jordbanker voro hypoteksföreningarne i sjelfva verket redan, och det behöfdes derföre endast att gifva dem sedelutgifningsrätt, så kunde de inom kort vara organiserade; de borde ställas under riksbanken såsom Sverges rikes jordbank. Professor Hill ingick i en utförlig undersökning om orsakerna till det onda, hvilka tal. fann vara mångahanda, men förnämligast importen af utländska varor, der inhemska funnes att tillgå, utländskt lotterispel och föreskrifterna i den nya banklagen, — i motsats mot hvilka tal. ansåg att de i ett bankföretag tecknade aktiebeloppen skulle inbetalas när det för subskribenter fölle sig lägligt. Tal. som för öfrigt instämde med frih. Wrangel, genomgick silfvervärdets omvexlingar. Hufvudsaken i ett lands hushållning vore att detta uppehölles. Utlåningsfonden i de nya bankerna borde bildas genom inbetalning af 4 pro mille af fastighetsvärdet och utlåningstiden fastställas till 4 år med amortering. Genom kalkyler sökte tal. visa fördelarne af sitt förslag. Landtbrukaren Hagman erinrade, att en af de förnämsta invändningar, som i landstinget framställdes mot frih. Schwerins der väckta motion om en landtbruksbank, var den att det saknades realsäkerhet. Tal. hade redan då fästat uppmärksamheten å möjligheten att föranstalta en förening med länets brandstodsbolag. Tal. påpekade ånyo de fördelar, som af en sådan förening skulle uppstå och visade med åtskilliga kalkyler att, om en afgift af 3 pro mille å brandförsäkringsvärdet bestämdes, så skulle, när detta uppgår till omkring 100 mill. rdr, behållningen efter afdrag af approximativt beräknade brandstodsersättningar och förvaltningskostnader redan å 11:te året uppgå till omkring 2 mill. rdr. I hufvudsaken förenade sig tal. i öfrigt med frih. Wrangels förslag. Frih. v. Schwerin ansåg att man uteslutande hade att söka orsakerna till den närvarande svåra ställningen i de allmänna politiska och finansiella förhållandena i Europa och Amerika. Fann vidare att frågan om hvad som borde göras för återställandet af de normala förhållandena skilde sig i tvenne: hvad som är att göra för att bota ögonblickets trångmål, och hvad som är att göra till förekommande af en dylik kris i framtiden. I det första fallet ansåg tal. att allt vore hjelpt om blott hypoteksföreningen kunde utlemna de beviljade lånen. Detta åter kunde ske, om hypoteksföreningen af hypoteksbanken kunde förskaffa sig rättigheten att belåna sina obligationer. Om detta ej kunde ske, återstod att ingå till K. M:t med und. anhållan att få indraga de 4 mill. rdr, som icke hunnit ingå af det med Salomon Heine i Hamburg af den famia hypoteksföreningen afslutade lån å 20 mill., då den nya hyppte sföreningen ingick i hypotekebanken. Tal. sade sig för öfrigt ej vilja upp