vist. Med ett språng var han uppför trapporna och inne 1 rummet, der han kastade sig i en soffa och tände ett ljus. Inom det till Helge adresserade kuvertet upptäckte denne ett bref samt ett mindre el. Det sednare var stäldt till Emelie elling, det förra till honom sjelf. Helge bröt och läste: Redlige broder! Då du erhåller dessu rader, är jag redan på väg till Carlskrona... Hvad för något?? Den unge löjtnanten, utom sig af bestörtning, lät brefvet falla ur handen. ?Har han rest? nu, midt i natten... liksom under brinnande krig... Det var väl starkt, måste jag bekänna. Sådant kallar jag att rymma, inte att resa... Och utan att taga alsked hvarken af der Busenfreund eller die Herzensfreundin. Det ligger något under allt detta, men hvad?... Antingen har amiralen, den gamle storken, fått väder af något ryskt talgos, som ställt till oreda i hans öfra paradvåning, eller ock är det vännen Edvard som inte tålt vid hettan i den här välsignade rötmånaden, den Gud fördöme... Men hvar var jag? jo, på väg till Carlskrona. Jaha, der. — Af din vänskap begär jag, att du å mina vägnar öfverlemnar inneliggande paket till Emelie, det är troligen det mest välkomna hon kunnat erhålla från min hand. — Hvad vill det här betyda?... Skulle väl han?... Nej, det kan inte vara möjligt...? Helge fortsatte: Helge, du hade rätt... Jag har varit en svag, känslosam narr... En eländig lekbolli si. qvinnas hand... När jag hunnit förvärfva kraft att bära det slag, som drabbat nig och hvilket, ehuru ofta fruktadt, likväl mu kom allramest oförberedt — då, men cke förr, skall jag låta dig höra af mig; ills dess farväll... : För dig, min broderlige vän, behöfver ag ej inlåta mig i en onyttig och plågsam örklaring öfver mitt handlingssätt; du tror nig nog, då jag säger att såsom en man