båda voro Emelies, och boken tillhörde den unge baronen ... tackars Emelie! hon hade icke bättre lyckats förställa sin handstil, och sigillet — derpå hade hon aldrig tänkt. Med stela blickar stirrade Edvard på den lilla papperslappen, det stumma vittnet till hans fästmös dubbelhet och bedrägeri. Liksom de varit tecknade i eldskrift, dansade bokstäfverna för den unge mannens blickar, han tillslöt ögonen och varseblef dem ändå med förfärande tydlighet; de hade, så att säga, bränt sig fast i hans hjerta — i hans hjerna — — — Kärlek... strängt bevakad... fredag afton... er min hand... friheten...? upprepade Edvard doft och entonigt. Friheten! hon skall återfå sin frihet... Emelie, Emelie! hvarför denna grymma lek?... hvarföre! Han hånskrattade. Fråga katten, fråga tigern hvarför de leka med sitt rof...t Edvard störtade bort, liksom jagad af onda andar. Då Helge efter slutad exercis åter inträdde i rummet var hans vän icke längre der. Till en början trodde han att Edvard, trött af att vänta, företagit en promenad, men den ena timman efter den andra förgick utan att denne syntes till. Helge sökte nu öfvertyga sig det hans vän, oripen af otålighet att träffa sin fästmö, begifvit sig af i förväg utan att invänta hans återkomst. Den unge gardesofficern såg på klockan, aftonen var längt framskriden; icke dess mindre skyndade han ill fru Hellings bostad. Edvard hade icke varit der sedan gårlagen. Öaktadt den sena timman, beslöt Helge ikafullt att uppsöka sin vän i hans hem, nen redan på Djurgårdsbron möttes han af sin korporal, bvilken lemnade honom elt oref. Första blick på utanskriften sade hoiom att det var från Edvard. Öfverraskad och orolig skyndade den inge löjtnanten till sitt närbelägna hem