Edvard smålog vemodigt och tryckte sin kamrats hand. ?Nu, min ärade gäst, torde du benäget ursäkta att jag försvinner på en stund?, återtog den unge gardeslöjtnanten. Jag lemnar dig i ett slutet sällskap, nemligen töte å töte med ditt eget jag. itt jag måste nu ila ut i den fria naturen bland de små älskliga rekrytlammen, för hvilken bjord jag blifvit kallad till herde — måtte blott icke alla vara förlorade får! De äro för närvarande. samfåldt ute att vädra sina pelsar och jag vill ingalunda att de skola få för mycket på pelsen; de bli nog utnötta utan att piskas — malätna se deut allihop, tyvärr, så när som på en stor trind rospigg, hvilken ännu drar rteveny af sitt goda hull sedan de sötebrödsdagar, då han stod på gödstia hos mor och smorde sig med fläskpankaka. Vår afskedstimma slår. Farväl, Sophie! Vi se hvarandra åter, gnolade den unge löjtnanten, i det han tände en cigarr, nickade åt sin kamrat och aflägsnade sig. Edvard hade maskinmessigt fattat den af hans värd anvisade boken. Under det han flyktigt bläddrade deri, nedföll på golfvet ett sönderrifvet papper, som legat instucket emellan bladen; det utgjorde en delaf ett bref med vidhängande sigill. Icke nyfikenhet — Edvard Werner var vida höjd öfver denna svaghet — en helt mekanisk rörelse var det, som förmådde honom att upptaga papperslappen samt kasta en blick derpå. Han studsade, granskade sigillet noga och uppmärksamt samt vände derpå det lilla papperet, på hvars andra sida lästes delar af skrifna rader, hvilka likväl endast bildade osammanhängande ord, Dessa få ord måtte dock varit af en fruktansvärd vältalighet. Den unge mannens kinder och panna blefvo blyfärgade; med darrande hand grep han i fickan efter sin plånbok, ryckte upp den, framdrog derur ett bref och jemförde. Det fanns icke längre möjlighet att tvifla. Sigill och stil liknade hyarann på ett hår —