ning. SÖdmjukaste tjenare, mina damer! Hvilket oväntadt nöje att få se eri staden! Jag tyckte Amanda sade i morse, att ni voro allesammans bjudna till D. vid Djurgårdsbrunn. Och jag tyckte precis att du sade dig ämna fara till Drottningholm, för att besöka onkel G:e.4 — Lilla fröken vände bort hufvudet, för att dölja sin dnad i förlägenheten öfver att hon blif — eslagen med osanning. Ett ömsesidigt misstag oc alltför angenämt. för mig-om, som-jag .ågar hoppas, ni antager mig till er kavaljer på hemvägen, yttrade baron Julius med en artig bugning, kanske afsedd såväl för systern som för hennes båda väninnor, ehuru såväl den som blicken, genom någon outredd naturkraft, råkade bli riktad nästan uteslutande till Emelie. Den charmante unge baronen föreföll alltid synnerligt intresserad af den vackra fästmön, kanske var han det verkligen — kanske också icke... Det hade icke undgått hans h ku att blåsa upp V mådde; ja, äfven om den unga flickan varit mindre skön, egt färre retelser än nu var förhållandet, skulle baronen måhända likväl fattat och utfört den vackra föresatsen, att hembära henne sin hyllning. Då han dessutom trodde sig vara oemotståndlig för hvarje qvinnohjerta; tviflade han ingalunda på att ju Emelie skulle finna sig särdeles smickrad af det företräde han visade henne. Forts.)