hög! ilkor, hon, som och högsta länken i skapelsens kosteliga kedja, hon måste visserligen i ännu fullkomligare grad kunna tolka sin själs rörelser. Så fick hon tonernas gåfva. Underkastad förgängelsens lag, bibehöll hon dock allt framgent under sin. jordiska tillvaro denna dyrbara gåfva, ehuru man väl måste medgifva att hon endast delvis och i ofullständigare grad förmått bruka densamma. Sålunda hafva icke alla medlemmar af vårt slägte undfått anlag till sång, eller förmåga att ur strängars guld framlocka toner, men alla menniskor, med få undantag åtminstone, hafva likväl erhållit nägon förmåga att uppfatta och sjelfva njuta af tonverldens skönhet, vare sig i melodi eller harmoni, och i sjelfva verket spåras derföre redan hos de äldsta folkslag hvad vi kalla tonkonst. Då den fullkomligt harmoniska verld, som vi antaga ursprungligen varit åt menniskan beid, nu icke är hennes, så måste deraf oundgängligen följa att fullständiga, oafbrutna konsonanser icke heller kunna vara allenaherrskande elementer inom den menskliga tonkonstens omräden. Lefnadens tusende bekymmer och faror, den lekamliga dödens visshet, mången skilsmessas bitterhet, månget otillfredsstäldt begär, n mången sviken förväntan, ja, sjelfva den jordi-e ska kärlekens allt för ofta sorgblandade fröjder, t: hafva naturligtvis framkallat en mångfald aflb dissonanser, hvilka maste återfinnas afspegladen i tonkonsten. Men sådan hon artat sig dennaln tonkonst, har hon likväl skänkt glädje och tröst It åt jordlifvet, Ja, hon har verkligen lyckats gripa jd djupare in i menniskohjertat, än en oändlighet si samklingande konsonanser nu skulle hafva för-j6 mätt, ty hon framträdde här såsom en trogen fastän stundom mystisk tolk af lifvets svårtydda saga, och af en anad odödlighets långsamt klarnande hopp. . n Jag är viss på att icke, på detta rum, blifvalt, misstörstådd, då jag vågar framkasta den tanken : att i Nonackorden kan det lägre naturlifvet t, sägas hafva fått uttryck för sina mäktiga utvecklingsdrifter, för det omedvetna, det ofull-omliga och ovaraktiga, men tillika för det djuptiy; rörande och innerligt sympatiska, som detta lif k uppenbarar, medan åter den s. k. stora treklangen, som verkligen innehålles, fastän dold, ij både nonackordensoch septimackorden, och uti wars rena fullstämmighet alla dissonanser röja !t ett sträfvande, eller snarare ett oafvisligt behof sl utt upplösa sig, kan sägas vara en spegelbild ran den högre, öfversinnliga verld, hvarest alltly ir klarhet och samklang. Vi hafva alla lästöomjudakonungen Saul, hvars ljupa vemod icke; den jordiska kronans glans Aa! unde dölja, långt mindre utplåna, att han fann m in tröst i Davids. strängaspel och sång, och! fr nånga hafva, i sanning, de varit, äro och skola q Nlifva — vare sig på samhällenas höjder eller i d leras mera undangömda dalar, till hvilka någon Javidsharpå bringat eller skall bringa hugsvaOf else: Må menniskohjertat; i hvars djup stridan-— le känslor och lidelser röra sig iständig vexling, af ppa hvad det vet om tonernas makt! Detskall lö unna vittna huru dessa ega förmåga att förhöja H len största lycka, förmildra cen bittraste sorg, tt sprida solsken, eller åtminstohe månsken der, wvarest dyster natt tycktes herrska, att kjuta föronligare och ädlare känslor i det bröst, der hat ch råhet bodde, med ett ord att tolka ett frilens evangelium på jorden. Vi hafva sagt, att intet folkslag, äfven de äldta och de minst bildade, kan kallas fullkomligt musikaliskt. Tonkonsten bör alltsa i sina allnänna drag visserligen med skäl betraktas såom kosmopolitisk. Dess gåfva är tilldelad hela 1 nenskligheten, och hon är underkastad gemenamma estetiska grundlagar, hvilka blifva oförinderligt gällande för alla verldsdelar och för 8! illa tider. Men deraf får ingalunda dragas den d: lutsats, att musiken förblifvit främmande förs( let inflytande. som menniskoslägtets utveckling fr ch stigande bildning under loppet af århunIraden utöfvat på all vetenskap och konst, ej reller känslolös för de särskilda folkslagens egenlomligheter, Icke blott häraf, men likaledesS ke musikidkarens eller tondiktarens samhälls-tz illning och bildningsgrad inom den tid ochq let samhälle han tillhörer, kan man röja tydliga pår i den art af tonspråk han talar. Vi kunna lock, tyvärr, icke här vidare uppehålla oss vid tta intressanta ämne, utan vilja blott nämna i il örbigående, att om. den egentliga s. k. folkmnce iken i alimänhet gäller, att hon både längstå ch renast bibehåller den nationella prägeln. Hon står derigenom på en naturlig och fast grund, om ofta mer än ersätter de fördelar dem en ytig kosmopolitisk musikbildning, med sina oklara 5! träfvanden, skulle kunnat hafva att erbjuda. NN Den nordiska folkmusiken intager vland öfId iga länders och nätionaliteters ett framstående te um. Hon utmärker sig genom omvexlande rhytI a nik, stor harmonirikedom och framför allt geiom den renhet och sanning, hvarmed hennes nelodier afspegla vår allvarliga natur och vårt T: gendomliga folklynne. Söderns yppiga slätter, S less folkrika städer. och bygder vore ingen förp !enne passande ljudbotten) intet fält der hon!3 unde rätt utveckla sig. Våra folkvisor äro enkla senljud från de djupa skogarne, de höga fjelen, de mångvikade insjöarne, de strida, bruande forsarne. De tyckas riktigt hemma i de V alla, långa vinterqvällarne kring furuvedens prakande, brasa på spiselhällen; de tyckas äl-C ka att låta sig höras långt från menniskoboingar i noruens bleka och ljumma sommarnät4; er. Någon solglöd röja de icke, men så myc et mera varm innerlighet och okonstlad känsla. )e utgå ur skötet af ett folk, som endast genom härdigt arbete förmår aflocka frusna torfvor sitt 1. ifsuppehälle, ett folk, hvars stora flertal mera d; n andra länders är hänvisadt attlefva ett ens-y; igt lif, som till följd häraf röjer omisskänneiga ER för en melankolisk, ja nästan mystisk erldsåskådning, men som eger rikt och trofast !ö jerta, och som gifvit prof på allvarligt sinne1! ng och ihärdig vilja. erföre, kunma de sven1: ka I viorna ingenstädes förfela att göra djupt få tryck. På nationel grundval bör den svenska tonkonel ten bygga. Hon bör naturligtvis utbilda si red ledning af den musikaliska smakens all ränna fordringar, för att ej blifva ensidig; attle åstå motsatsen vore ju en dårskap, men hon j di ör aldrig förneka eller glömma sitt ursprung. kj Ion bör, så mycket som är möjligt, utså oci körda uti inhemsk jordmån, ty sålunda hinner on längst och blifver, på det område hvarom 1) är är fråga, det kraftigaste kulturmedel förta verges folk. . Om denna akademi hyllade andra läror, skulle yy on förneka sig sjelf och icke kunna kallas svensk. .a lon vill dock både kallas och vara detta, och enom sin verksamhet gör hon anspråk derpå. Högsinnade konungars hägn, frikostiga bidrag, ) PS nder sednare tider skänkta af det svenska folets målsmän, samt enskild välgörenhet och nit lin afva satt henne i stånd att allt mera öka om-lna inget af sina arbeten. Men om-hon äfven med log lädje kan erkänna detta förhållande, måste hon kväl derjemte erkänna att mycket ännu åter-8U år innan hon kan veta med sig att hafva fullt otsvarat alla de fordringar, hvilka rättvisligen fir henne kunna ställas. Mig åtminstone synes su et klart, att akademiens uppgift är tvåfaldig kademien bör dels kunna lemna ett tillräckligt et ntal nöjaktigt undervisade elever för kyrkans ch statens behof, d. v. s. såsom orgelnister elr kantorer, och såsom musiklärare och musi rektörer, — dels ock kunna åt vissa uti q re anlag bereda tillfälle till konststudier i mera tio i bemärkelse, blott för konstens skull, samt Il fäderneslandets.heder och berömmelse i och nom konsten. Åt framtiden ensamt torde S2 wa förbehållet afgifva bestämdt svar, huruvida de sademien skall lyckas vinna dessa dubbla syf-! mt n, äfvensom huruvida möjlighet förefinnes att bie ppfylla de i sammanhang dermed stående önskpg ngame om ett närmare samband med den lyska scenens undervisningsverk? I denna stnnd Pr igger det oss mindre att blicka framåt än till-1e ika, och jag bör sålunda skynda att åt den t.He sekreteraren öfverlemna ordet, för att uppläsa dr sberättelsen. Å . Ha Men dessförinnan må det dock tillåtas mig 1 t vända mig till hrr ledamöter af direktionen )et h läroverkskollegium samt akademiens embetsän med uttalande af skyldig tacksamhet förchi t nitiska biträde mig under detta år blifvit!tur mnadt, och som i så betydlig mån underlätso t mitt arbete. Akademiens förtroende till sin I op yrelse, och den enighet, som under denna tid) CM rit rådande, hafva ej kunnat undgå att Jå to endenas behandling utöfva ett lyckligt inflynde, och särskildt skola de af mig ikärt minne tan varas, . st Afvenledes får jag, å egna och hela akade-ye lens vägnar, betyga hrr lärare det appriktigar ; erkännande af deras osparda möda, och deMM på flerfaldigt sätt, under sistförflutna läropl fyllde sjelfmedvet blifvit den sista nd fm fra Mt br Et tr OT oe rn DT Ja rs d For nn