SKENET BEDRAGER!) Af författarinnan till SÅPBUBBLORNA. Det finnes dessutom i hvarje ung qvinnas lif eit visst stadium då hon står som Herkules vid skiljovägen, då hon iekxe vet hvad hon vill — ja knappast hvad hon icke vill. 1 detta predikament befunn sig Emelie. Hon h de i sjelfva verket ingen ing emot gin fästman, annat än ått han vår — hennes fästman och icke hennes tillbedjare; att hon icke fick ha den tillfredsställelsen att veta honom sväfva på längtans Jakobsstege, mellan hoppets himmel å ena sidan och förtviflans afgrund på den andra, tills hennes vilja gjorde slut på pinohistorien, och hennes läppar uttalade det sälla eiterlängtade ordet, som skulle förbyta hopp och fruktan i en ljuf visshet. Detta hade de saliga, men ledsamma paporna undanstökat. Emelie hade icke ens ehöft göra sig besvär att säga ja, än mindre hade hon och hennes trolofvade haft nägra hinder, några svårigheter att öfvervinna, Att det unga paret skulle tå hvar ann, var lika säkert som att man får äg om påsken, gås mårtensdagen, eller lutfisk eh sötgröt på julafton. Öm bara chevaleriet florerat under vår tid, då kunde Emelie åtminstone skickat sin riddare ut på äfventyr, förelagt honom några svårare prof, såsom till exempel att hemta ett par strän ur stora Lamas skägg, en af drottning Pomares lösloekar, eller hulvudet af den stora sjövrmen, inlagdt i spiritus vini. Allt sådant är dock tyvärr numera gammalmodigt. 4) Se A. B. nir 289, 290. 292 och 233.