Har du qvar konceptet jag visade dig? Ja! det förefaller mig som det vore skäl att förvara detta. Nåja; man kan ha roligt deraf. Detkar gerna gömmas om ej för annat så för ati skratta åt ibland, när vi bli vid mindre godt humör. Vet du, Emelie, jag rår inte derför, men mig inger det oro. Ett bref kan ha sina sidor alt släppa ut på detta sätt i händerna på en okänd. Just derför att det är till en okänd, har det ingenting att betyda. Det gifve Gud! Nå, om Edvard kommer, måste jag naturligtvis säga att du är i staden. Det får du visst inte säga4, inföll Emelie med någon häftighet. Då skulle han bara un ra hvad jag hade der att göra en sam, utan dig eller mamma. Säg att jag är hos Amandu, det är ju ingen osanning. Men ingen sanning heller just. Han kan ju händelsevis få veta att du varitistaden, det vore längt sämre. Jag kan inte gilla ett sådant der hemlighetsmakeri. Hvad låg väl för ondt uti om du talade om för din fästman det der lilla gycklet, som i sig sjelt är ganska oskyldigt? Du skämtar bara. Att berätta någonting sådant för en herre... Det kan inte vara ditt allvar. Mitt fullkomliga allvar. En herre säser du: ja väl! men en herre, som inom vågra månader blir din herre och man, för hylken det då är din ovilkorliga pligt att inte hafva några hemligheter alls. Allisa ödmjukaste tjenarinna! Kanske man skulle tala om allt slarf för karlarne? Jate vår det an, kära Ida, de äro nog pylikua och påflugna ändå — och nu till då han bara är min fästman. Hvad blef följden?