sjelf känna en underlig rörelse i venstra sidan, Alltid en lofvande början ..... Den betydelsefulla fredagen var ändtliligen inne. Redan klockan sex på morgonen vaknade Emelie samt hastade att rådfråga himlen och barometern huruvida regn vore att förvänta. Stockholmsdamerna, likasom hönsen, hysa af naturen en oölvervinnelig fasa för regn. Lyckligtvis stod qvicksilfret i det lilla glasröret emellan ostadigt och vackert; dt hade således betydligt höjt sig sedan föregående afton, då det stod emellan ostadigt och regn. Man var i slutet af den såkallade fruntimmersveckan och väderleken hade såsom vanligt varit osäker. Under det Emelie klädde sig samt pratade med sin kusin om det väntade nöjet, försvunno ett par timmar, men dagen föreföll ändå alltför lång för den otåliga flickan. Gudlåt inte Edvard komma hit i dag, yttrade Emelie till Ida, då båda efter slutad middagsmåltid kastat sig i hvar sitt soff. hörn; Emelie bläddrande i en roman, Ida stickande på en strumpa. Men om han kommer, invände Ida och såg upp från sin sticksöm; Som han kommer, hvad skall jag säga?4 tDu säga! du följer väl med oss till staden? Omöjligt, Emelie lilla, i morgon få vi främmande som du vet. Jag har således full sysselsättning hela dagen. Du berättar mig vid din återkomst hur allt aflupit och jag vet af erfarenhet att när du är vid ditt solskenslynne skämmer du minsann inte bort en god historia. Om jag endast kunnat låta bli att vara orolig ötver hela tokeriet, skulle jug skrattat rätt hjerdigt åt svaret som du ;kref på den der annonsen.