Aftonbladet – 16 december 1864, sida 2

coire musicale? ) i pappa Buloz revuet? — Nå än sen, är det den som skulle föra mig ofvan skyarne? — Inte illa, för att vara af en skandinav ; men, säg mig uppriktigt, jag slår vad att ni är förargad. — Mot denna artikel? Visst inte, men .... — Hvad nu, ni är ursinnig, det syns nog. Åh, det är förträffligt, tillade L., utbristande i skratt. Ni skulle således inte ha begripit att denna artikel är mera pharamineus ) än någon annan, som blifvit skrifven om Kristina. — Jag tillstår att jag inte varit nog skarpsynt. — Ni tror kanske att det är en paradox, men det är alldeles inte förhållandet. Det är rena sanningen, sanningen naken som en artikel af mr de Carn (den nya akademisten). ?La Revue des Deux Mondes?, bör ni veta, är en förnäm dame från Faubourg st. Germain, den mest förnäma och följaktligen den mest gravitetiska dame man någonsin kan tänka sig. Döm sjelf om en så vördnadsvärd erson kan ha lust att med ens öppna sina högtidliga och urblekta salonger för första nybakade ryktbarhet, som gör väsen af sig i tamburerna. Med andra ord; enär ingenting är så komprometterande som entusiasmen, och enär Revue des Deux Mondes fruktar blott en sak, nemligen att kompromettera sig, ställer hon så till, att hennes första artiklar om nya ryktbarheter kunna, efter omständigheterna, blifva en vagga eller en graf, en puff eller en nedsabling. Det blefve alltför långt och tråkigt att för er uppräkna alla de bevis härför, som skulle kunna anföras. Det skulle vara att berätta denna tidskrifts historia. Hållom oss till det sista exemplet. Hur har den bebandlat den stackars utmärkte de Mermet och hans Roland i Roncevaux?, Alla andra journalister ha gifvit fritt lopp åt sin entusiasm. Men Revue des Deux Mondes var icke så enfaldig. Vi skola vara försigtiga, har hon sagt till sig sjelf, vi ha här för oss en debutant, som passerat fyratiotalet. ?Roland? är visserligen ett mästerstycke, men författaren skall icke kunna åstadkomma ännu ett dylikt. Vi riskera mycket mindre på att nedgöra arbetet. För resten, om han verkligen har en framtid, skall han häraf icke låta sig hejdas, han, en man med så myaken ihärdighet. Närni fått allt detta klar? för er, skall det icke blifva mig svårt att bevisa er, att Revuen aldrig så fördelaktigt bedömt en sångerska vid hennes första uppträdande, hvarken m:me Cabel eller m:me Miolan eller Cruvelli eller ens Patti. Der finnas visserligen reservationer, men jag har förberedt er derpå. Sannt nog att man med ena handen berötvar henne allt, men man ger henne allt med den andra. Ja, man förnekar henne en verklig röst, men man tillerkänner henne en särdeles briljant sopran. Man säger, att om icke hennes mycket tydliga skandinaviska brytning vore, skulle hon såsom skådespelerska vara ?des plus sortables?, ett föga artigt beröm för alla som förstå det impertinenta i ordet ?sortable? ; men det tillägges strax derefter att hon är i besittning af distinktion, af patos, att hon spelar oändligt mycket behag och känsla, att hon kan fälla tårar ..., hvilket allt bildar ett porträtt af en fulländad skådespelerska och icke af en sortable, isynnerhet då man förut yttrat, att hon eger mycken intelligens, mu sikaliskt sinne och dramatisk instinkt. Ja min vän, jag upprepar att det hela utgör det största beröm som Revue des Deux Mondes någonsin vågat tilldela en förnt okänd debutant. För att ha sin talan öppen för framtiden, har också författaren försett denna bukett af rosor med diverse törnen, och för att på slutet rätt försåtligt anbringa dessa, har han gifvit fritt lopp åt sin inbillningskraft, med andra ord, han har helt enkelt uppfunnit en liten historia. Men pi kan gerna läsa om detta stycke, sade L. i det han återtog tidskriften: ?Man har vid ett annat tillfälle skämtsamt sagt om Piccolomini att hon spelade denna roll bättre än m:me Doche, men att hon sjöng den mindre väl. Vi skulle vilja säga om mile Nilsson att hon sjunger mycket mindre väl än Patti, men att hon spelar bättre, naturligare, med mera delikatess, med mera känsla, allt detta måhända derföre att hon är blond, medan Patti är brunett, derföre att hon icke vet hvad hon gör och att Patti vet det alltför väl.? Detta är, såsom ni ser, ett mästerstycke af försåtlighet. Till en början har det citerade yttrandet aldrig blifvit fäldt eller kunnat fällas, och hela den skämtsamma historien är falsk, emedan å ena sidan Piccolomini, som skapat la Traviata i London, misslyckades i Paris just till följd af sitt spel, och emedan, å andra sidan, alla veta tt m:me Doche var beundransvärd för sitt spel såsom la dame aux camdelias, hvilket författaren förut tillstår, då han säger att hon iskådliggjorde bilden. Men det var nödvändigt att inlägga sin slutreservation och rädda tidskriftens anseende för den händelse att Christina Nilssons framgång icke skulle fortfara, och det är för detta ändamål som författaren anbringat denna ståtliga spark, som på samma gång träffar två stora sångerskor. Ja, Christina Nilsson spelar väl denna så svåra roll, i hvilken man måste vara en drottning i elegans, denna i så hög grad dramatiska roll, som gjort m:me Doches ryktbarhet och i hvilken Piccolomini misslyckats, vi ha blifvit nödsakade att medgifva detta. Men hvarföre har hon zjort det? Emedan hon är blond och emedan on icke vet hvad hon gör. Detta är ju mycket vackert, eller hur? Detta enda ord frånager den stackars unga flickan allt det föregående berömmet. HRållning, patos, behag, känsla, tårar — — Bah! det kommer sig deraf att hon är blond! Intelligens, musikaiskt sinne, dramatisk instinkt, — hvad be: yder väl det; det kommer sig deraf alt hon cke vet hvad hon gör. Och hvad tycker ni väl om, då man i fråga om en galant qvinag roll säger till Patti, att hon vet alltför äl hvad hon gör. Ser ni, min herre, detta san kallas konst; det är på det sättet som nan för nya ryktbarheter tillverkar artiklar, om kunna efter omständigheterna få pasera för vagga eller graf. Om barnet växer ill, så har man förutsagt dess ära; om det lör, så har man på förhand jordat det. — Men detta är ju icke kritik, invände ag. ec Nej, visserligen; och den storprataren janin var en kritiker af helt annat slag, då van i en dålig vådevill på Gymnase-teatern upptäckte den stora tragiska skådespelerskan Rachel, dåförtiden mager och skrikig som n trana, och då han utbasunade sin upp äckt på taken samt var så hänförd af glädje, utt han till och med glömde tala latin