Aftonbladet – 16 december 1864, sida 2

längt!... Snälla gossar, kom och hjelp mig att försvara fruntimmerna mot den bär stygga, elaka löjtnånten. Han blir mig alldeles för öfvermäktig. Åh, jag tycker damerna ha en ganska munvig advokat i dig, vårt bistånd förutanX, genmälde häradshöfding Helling leende. Helge hade just en af söta pappas bästa citationer på tungan, då Edvard trädde uti salen, strålande som midsommarsolen, der den bryter sig mot Lapplands snöfjäll. Islossningen var troligtvis lyckligen förbi men de der simmande isbergen, som ibland pläga följa med strömmen i de nordliga klimaten, de äro just heller inte att narras med och kunna vara i farvattnet när man minst förmodar det. tJag har kanske låtit dig vänta ?S yttrade Edvard med någon förlägenhet. Det är inte så utan, bror lilla, men du är ursäktad. Menniskor i din kasus äro alltid egoister. Väntat dig bar jag visserligen, men inbilla dig derför inte att jag saknat dig. Nej, nu går det fi tmög — han g imelie, som stannat i åter har duellerat på lif och död med sell Helling och herrarne här ha varit våra sekundanter. Mig åtminstone ha de sekunderat ganska illa, invände Ida, litet förtrytsamt — men det är inte underligt: den ena korpen hackar ej ut ögat på den andra. Mamsell Hulling, vänta tills vi råkas här: jorde en bag nak