Aftonbladet – 15 december 1864, sida 3

Juli aflåtna skrifvelse, hvaruti nämnda embete anmodas att i laga ordning tilltala hr polismästaren J. A. Wallenberg för dennes ätgärder under de välbekanta Marsdagarne?, änvu ej, kloganden veterligen, föranledt till någon advokatfiskalsembetets åtgärd — anmiälande klaganden detta förhålande till den åtgärd, som af en sådan anmälan kan föravledas.? Vid förfrågun i justitiekanslersembetet, ha vi angående sjelfva målet erfarit följande: Sedan advokattiskalsembetet i Svea hofrätt emottagit justitliekanslerens skrift om åtals anställande, hvarvid fanns fogad en mängd angifvelser och handlingar, rörande af polisen under Marsdagarne begångna våldsamheter, infordrade advokatfiskalsembe:et förklaring i saken af hr Wallenberg, hvilken denne också ingaf. Semtidigt dermed enkom äfven en skrifvelse till advokatfiskalsembetet från öfverstäthållaren Bildt, hvari han i viss mån fritager br Wallenberg från ansvar, enär denne, åtminstone hvad de öfverklagade våldsamheterna den 8 Mars ODEÅT uppgifves ha handlat enligt hr öfverståthållarens ordres. Efter detta nya uppslag i saken ansåg sig advokattiskalsembetet böra remittera öfverståthållarens förklaring till justitiekanslern, hos hvilken alla handlivgar i målet, som växt till en diger lunta, nu befinna sig, och äro advokatfiskalsembetets vidare åtgöranden beroende uf det utlåtande justitiekanslern med anledning häraf kommer att afgifva till advokatfiskalsembetet. Öfverswåthållaren Bildts till advokatfiskals embetet ingifna, här ofvan nämnda förklaring lyder sålunda: Kongl. Ala, ch rikets Svea hufrätt! af hr justitiekanslerns anklagelseskrift, 4 sistl. Juni, mot polsmiästaren Wallenäfven framgår ett ogillande af den, den 8 sistl. Mars utfärdade ordrern, att polisstyrkan, fördelad i starka atdelningar under kommissaernas befäl, skulle, sedan afdelningschefen förut irenne gånger, i öfverensstämmelse med upprorslagens föreskrifter i 6:te , uppmanat de gig visande församlingarne att genast åtskiljas, använda våld medelst batongernas begagnande mot den, denna uppmaning trotsande folkhopen. med iakttagande att slag mot hufvudet ej finge utdelas -— anser jag det vara min pligt, att för kongl. hofrätten vördsamt anmäla, det denna order var af mig godkänd och att det således tr jag och ej polismästaren Wallenberg, som är för densamma ansvarig, så vida uti denna order skulle finnas något olagligt. hvilket dock enligt min åsigt, ingalunda är förhållandet. Till bevis för denna min åsigts rigtighet torde jag inför kongl. hofrättens upplysta omdöme endast behöfva anföra, att då lagen gifver rättighet, att, vare sig till samhällets eller enskildt skydd, få använda det största möjliga våld eller militära vapen, äfven det mindre måste vara tilllåtligt, då 1 annat fall) samhället, vid ifrågavarande tillfällen representeradt genom den civila myndigheten, på alla de ställen, hvilka äro de flesta 2 riket, der ej garnison eller samlad trupp finnes, skulle vara, intilldess mi yrka hinner ankomma, försvarslöst mot oordningar och våldsamheter, samt lagens föreskrifter i kongl. förordningen af den 29 Januari 1861 angående mord, dråp och annan misshandel, der det i 58 stadgas ansvar för den enskilde, som för sitt nödvärn gör större våld än nöden kriäfde, skulle a i strid med de åsigter, som böra göra sig gällande vid tillämpning af upprorslagen af den 6 Februari 1849. Jag utbeder mig derjemte, att i korthet få framlägga mina motiver till den åtgärd. som hr justitiekansleren synes klandra eller till nämnda order, att först försöka använda ett lindrigare våld, än det största lagen medgifver, till de ifrågavarande oroligheternas stillande. Den 8 sistlidne Mars på morgonen, då man, efter föregående dags beklagansvärda uppträden och de fällda hotelserna moth. exc. utrikesstatsministern, med sannolikhet kunde förutse nya oordningar och användande af våld för samhiillsordningens skyddande således var en förutsedd nödvändighet, tillhörde ordningsmakten, enligt min tanke, först. att undersöka. hvilket är det lindrigaste och således här det bästa och rätta våld, som med hopp om framgång kan användas, samt att derelter, sedan detta var funnet. vidtaga derför erforderliga åtgärder, dock med akttagande, att, för den händelse att dessa ätgärder ej visade sig tillfy!lestgörande, de krafligaste medlen derjemte voro i beredskap och till hands, Utgående från dessa åsigter. efter hvilka jag ock handlade, vände jag mig till den härvid bäste rådgifvuren, som var erfarenheten, den sade. att vid nästan alla föregående tillfällen, då samhällsordningen varit utsatt för, med de ifrågavarande likartade brytningar och militärmakten blifvit använd till ordningens återställande, så hade menniskolif blifvit spillda, personer lemlästade eller svårt skadade och att deremot då polisbetjeningen, förstärkt till ett tillräckligt antal medelst extra biträden och beväpnad med batonger eiler käppar, varit använd, så hade ordningen kunnat återställas, wvtan att hvarken menniskolif blifvit spillda eller personer erhållit svårare kroppsskador. Erfarenheten sade idare, att vid dessa tillfällen, beklegligtvis, individuella — maktmissbruk förekommit hos en och annan af ordningsmaktens organer, dessa organer må nu hafva tillhört polisbetjeningen, militären eller varit rent af civila personer och att de ej företrädesvis tillhört den ena eller den andra af dessa kategorier utan hade sin förklaringsgrund uti den olika ställning, som ordningsmakten och den tumultuariska hopen betinna sig uti, å ena sidan, först uppmaningar till ordning, tålighet mot förnärmelser och slutligen våld, på den andra först förolämpningar och hot, så våld och slutligen rop på hämd och skydd af lagen, som man nyss förut föraktat oc förolän.pat, hvilken ställning lätteligen framkallar passionens hetta och deraf följande öfverilningar. Åf dessa erfarenhetens svar drog jag följande slutsatser: 1:0 att man först borde försöka stilla de väntade oroligheterna medelst polisbetjeningens användande dertilll på samma sätt som förut skett, och att endast för det fall, att detta ej vore tillfyllestgörande, änlita militärstyrka: 2:o att man borde utförda sådana föreskrifter. at de här omnämnda maktmissbruken kunde förekommas — dessa föreskrifter ansåg jag böra vara, att polisbetjeningen skulle vara indelad i större afdelningar under befäl af pålitliga chefer, att våld ej finge utöfvas mot andra än trotsande folkhopar, att våld ej finge användas förr än afdelningschefen i öfverensstämmelse med stadga det af 6 upprorslagen uppmanat folkhopen att cenast åtskiljas, att vid användande af våld slag åt hufvudet ej finge utdelas, hvilka samtliga föreskrifter den klandrade ordren innehålla. Om nu härjerote tages i betraktande, att, innan alla andra medel blifvit uttömda. uti bepagnandet af kulor, hvars lopp ingen kan, när de utskjutas mellan husen i en stad, beräkna, elier af bajonetter eller af med sablar och pist ler beväpnadt kavalleri mot folkhopen, deri väl alla kunna sägas störa samhällsfriden. men deraf största delen består af nyfikna och okynniga, blandad med en mindre del af uppviglande personer, ligger i sig sjelft någonting motbjudande för en samvetsgrann man. som cj vill göra sig saker tiil ett möjligen onödigt utgjutande af medharnovligt hlad så hannag sam banat häÄfröttan