Aftonbladet – 13 december 1864, sida 3

ken man väl någon gång hörde tulas, men som i öfrigt, lik de österländska monarkerna icke syntes utom sina egna murar, annat än vid högtidliga tillfällen. -Somligå tillskretvo detta friherrinnans uppförande högmod, andra sjuklighet; de, som pästodo sig vara bäst underrättade, hviskade om att friherrinnien icke vår presentabel4, d. v. 8. alt hon saknade den säkra takt, den goda ton oeh höga öfverlägsna bildning, som erfordras för att våga vppträda inom ett sällskapslif så öfverförlinadt som vär uristol TäLISKA och vittra hufvudstads. haute volee, der snillets sol, talangens måne, intelligensens fixstjernor ständigt strålai oför. minskad klarhet, utan alla förmörkelser; der hvysrje ord är ett bon mot, hvarje fras en qvickhet, hvarje tal en djuplönkt, filosolisk afb-ndling, värdig av upptecknas i krönikorna; der hvarje gråskägg är Salomös like, der de mogne männen väcka till lif ätankan af Perikles ooM Aleibiades, der hvarje qviona är en Aspusia.... Bier — hafva v. icke rätt?... Bevarsl... Vissorligents. tll ågon dels. Stackars friherrinnan Ekenstubbel hennes rikedom var det, som tillät hennes make och barn att behålla fotfäste inom stora verldens salonger. Hvilken skada att hennes inskränkta, bristfäl liga uppfostran tillstängde för henne por tarne till dessa tempel för snillet, det tina vetiet och den goda smaken !l... Hos Emelies mor återfanns, hennes femtio år oaktadt, tydliga spår af en skönhet, som måtte bört tiil de ovanligare företgelserva; äfven för tjugo år sen, då allting och alla voro så många procent bättre än nu. Likasom alla dem, hvilka icke nöta ut sitt nertsystem genom för trägen kroppseller själaverksamhet, hade tiden vidrört fru Helling med lätt hand. Hvar och en som såg hennes