Aftonbladet – 13 december 1864, sida 3

lence någonsin funnits idet lärda, allvarliga Upsala; baron Julius hade i den vägen, som i många andra branscher, tenterat litet af hvarje, och Upsala skönheter hade tenterat de ocksä, att fånga den vackre Apollotjäriln; ja, Gud vet om inte de på den kupen fått värre tentamensfeber än den unge aronen när han skulle taga kameralen. Nemesis divina, den gamla damen, hämnades derföre rättvisligen på sitt köns vägnar, då hon lät honom få känna på hur en sådan feber smakade. käk, i Vi tro just icke att Emelies fästman befann pig i en särdeles afundsvärd belägenbet. ade han kunnat smyga sig bort utan att blilva sedd, äro vi fullt öfverlygade att han icke skulle dröjt många sekunder på den plats der han var; men hon varju icke ensam; Om ingen annan, skulle-Helge likväl se, förvånas och yttra sin förvåning öfver ett slikt beteende. Han skulle kanske ännu en gång anförtro sin f. d. kamrat att han tyckte det denne bar sig åt som en käring, och att få höra dylikt två gånger på en dag, är heller icke roligt, synnerligast när wan icke har den tilifredsställelsen att sjelf vara belåten med sitt uppförande. Kort och godi: Edvard blef qvar. Under det Edvard sålunda resonerade med sig sjelf pro et contra, hade sällskapet alltmera närmat sig. Ånnu några minuter och Emelie varseblef sin fästman. Utan någon förlägenhet, men med en fläkt af kyla i rösten helsade hon honom genom en lätt böjning på det sköna hufvudet. Ah! en irrande riddare midt i skogen Hvilket oväntadt möte! hon räckte Edvard handen. Den unge mannen skulle velat gifva allt för alt fått trycka en kyss på denna lilla hvita hand, på de små, fylliga körsbärsrödaläppår: