ning den än månde härflyta, hvilade tung öfver hans väns sinne; men grannlagenheten förbjöd honom att göra minsta hänsyftning derpå, om icke denne sjelfmant ginge ett skänka honom sitt förtroende. De klättrade omkring i bergen, stannande emellanåt för att andas ut sumt njuta af den herrliga utsiet, som vid hvarje öppning melian träden utbredde sig för deras syn, då på en gång ljudet af röster trängde till deras öron; straxt derpå hördes ett skratt, så melodiskt, ungdomstriskt och klingande, art det endast kunde komma från ett barns eiler en ung flickas läppar. Edvard spratt till och hans öfverläpp pkakades af en nervös darrning. Det ärchon!? hviskade han, nästan andlöst. Hon är glad, — hon skrattar ... Helge! jag har aldrig hört henne skratta ...7 Det låg ett gripande vemod i den ton, hvarmed den ungemannen yttrade dessa ord. Bort! bort härifrån ... Det vore ju synd att störa hennes glädjev, mutolade. han och la de inåt skogen med sådan snabbhet, att hans amrat ; endast med möda förmädde följa. Hunrnen till något afstånd derifrån, kastade sig den unge mannen ned på en sten och dolde ansigtet i händerna. Båsntt han länge, försjunken i sina egna tankar och ögonskenligen utan att erinra sig sin följeslagares närvaro. Ändtligen såg han upp: ?Helge!? yttrade han med konstladt lugn. Den röst du nyss hörde, var min fästmös... Jag dåre! Jag älskar henne som en galning, begriper dut— och hon — hon tror inte ens på kärleken 2. Är jag en man?... Nej, jag är en svag, eländig stackare — en sentimental .narv 1 hennes ock alla andras tycke — huruwuselt att icke ega nog själskraft att beherrska denna eländiga dårskap.? — Han stampade