nes yttre har någonting godlynt, hjertligt och tilldragande, hvilket åter saknas hos hennes kusin och kamrat på gungbrädet. Denna, några år yngre, eger en mer än vanlig fägring, men en fägring som ingalunda värmer hjertat; det är en stolt, kall skönhet, en förmedling af Juno och Venus — i marmor. Hade ett småleende lifvat dessa drag, blixtrat fram ur de stora mörkbruna ögonen, eller krusat de fint formade läpparne, då skulle denna unga flickan varit en riktig hjerteklämma; hade svårmodet, sorgen åter tryckt sitt insegel på den hvita panna, beslöjat glöden af denna djupa Blick, eller låtit den framstråla i skärare glans, bruten genom tårarnes demantprisma, då skulle hon varit hänförande — oemotståndlig till och med... Nu deremot: icke svårmodet, utan ledsnaden hade satt sin stämpel på detta ungdomliga ansigte, hvars uttryck påminte om hösthimmeln, då den mulen och grå hänger sin mantel öfver ett skönt landskap. Emelie och Ida Helling voro kusiner. Den förras moder, enka efter en sjöofficer, var tillika med dottern inackorderad hos sin svägerska, som öfver sommaren hyrt den ofvanbeskrifna byggningen. Landet blir temligen enformigt i längden, anmärkte den unga skönheten, qväfvande en gäspning. Landet, upprepade hennes kusin, med en lätt suck. — Ack! den som vore der. Djurgården har, tyvärr, långt mera af staden än af landet?. Tyvärr?... Rätt väli mitt lycke; att vara på riktiga bondlandet vore outhärdligt.? Ida smålog: Vill du inte göra en promenad ?? frågade hon. ?Tant och mamma komma inte ut förrän på eftermiddagen... Kom, söta Emelie! du tar en bok; jag mitt