Aftonbladet – 10 december 1864, sida 2

Jäkla UHNUNDIGRCUS cd IMCINA VI AIGTIGRUTIT under Gustaf II Adolf; Johan Messenii märkliga personlighet erbjuder sig der af sig sjelf såsom en hufvudfigur. Bildad i utländska jesuitskolor, utrustad med stor lärdom i många stycken, snillrik, men stolt och obändig till lyonet, liksom tterst opålitlig till sin karakter, utgör Messenius en särdeles intressant typ attstudera, icke blott en litteraturhistorisk, utan äfven politisk. I den sednare egenskapen hör han emellertid icke hit, och vi förbigå derför historiken om de strider och brytningar, hvilka slutligen vållade, att han från sin lysande ställning som riksarkivarie och ledamot i hofrätten blef snöpligen förflyttad till en fästning i Finland, der han afled efler en 20-årig fängenskap år 1637. Deremot må nämnas, hususom han, medan han ännu (efter 1609) var juris professor i Jpsala, använde stor flit på att lyfta studentkemedien till något högre, än hvad den hittills varit, och hurusom han äfven inom detta fock ådagalade åtminstone en ovanlig energi, om icke alltid precist lika god smak. Anledningen hvarföre Messenius i Upsala gjorde sig till ett slags impresario? för hela stadens teatraliska förlustelser, säges från början hafva varit hans afundsjuka mot en lärd kollega, den berömde orientalisten J. Rudbeckius. Denne sednare hade samlat kring sig ett stort antal lärjungar och bildat ett privat 8. k. collegium, der man med synnerligt bifall gaf klassiska skådespel, icke endast den stereotype Terentii, utan äfven Eurtpides grekiska. Messenius, mån om att sjel! lysa med det största au ditoriet, (Psläpet? om man så vill), kunde icke sofva för Rudbeckii framgångar och beslöt att, kosta hvad det ville, draga hela publiken öfver till sig. Han beräknade, att stycken på svenska borde alltid göra hos en hel hop åhörare större lycka, än de gamla latinska, och komme han blott först hvad man kallar ?en voque?, vore snart öfvertaget hans öfver den rudbeckiska cliquen. Svårigheten var att få en repertoire. Messenius lade för ett ögonblick juridik och historia åsido och satte sig att sjelf skrifva sina komedier; hans kollegianter inöfvade dem och spelade dem sedan vid — marknadstiderna, då en mångdubblad publik, brokig, men tacksam, kunde med säkerhet påräkvas. Det är, i det hela taget, icke litet kuriöst, att sålunda se tvenne allvarliga och lärda professorer väpna sig emot hvarandra med — komedier och stiga ner från katedern för att inför en större allmänhet anföra hvar sin — teatertrupp i en hårdnackad och väl organiserad strid på lif och död. — Tidsförhållandena kunde medgifva dylika anomalier; likväl gingo ytterligheterna slutligen derhän, att högsta vederbörande måste blanda sig i leken och skilja kämparne åt; Messenius blef 1613 förflyttad från Upsala till Stockholm som riksarkivarie, Rudbeckius kallades likaledes, på det att all rättfärdighet skulle uppfyllas, bort från universitetet och blef anställd som konungens hofpredikant. Man skall för öfrigt icke på grund af stridens beskalfenhet föreställa sig, att Massenii komedier tillhöra Aristophanves genre; det var icke genom bitande qvickhet och dräpande personligheter Messenius sökte att göra sin rival Rudbeckius omöjlig, det var genom det helt enkla faktum: skådespelet på svenska såsom motsats till den gamla klassiska slendrianen vid universitetet. att han lyckades låg för öfrigt, det måste medgifvas, till icke ringa del äfven i valet af ämnen; Messenii ekådespel, äro nemlingen svenska äfven till innehållet och det är detta, som gifver dem deras egentliga litteraturhistoriska betydelse. Han var skaparen af det svenska historiska dramat. Alskande sjelf framför allt annat fäderneslandets häfder, tog han ur dessa stoffet till sina teaterstycken och anslog sålunda lätt hos sina åhörare en känslig sträng, stämde dem redan på förhand till sin fördel. Han hade från början haft den iden, att utiicke mindre än 50 skådespel behandla hela Sverges historia, men lyckligtvis kom han dock att gömma materialierna härtill för frawtida bättre bruk, nemligen till sitt stora arbete Scandia illustrata?, och stannade vid — sex. Det är allt hvad Messenius producerat i dramatisk väg; tvenne af dessa dramer äro för öfrigt ännu otryckta, nemligen ?Christmannus? och Gustaf d. I:s Comedia?; (de 4 utgifna äro ?Disa?, Svanhvita?, ?Signill? och Blancka-Märeta?). Såsom konstverk stå desea Messenii arbeten icke särdeles högt, de tåla knappast en lindrig estetisk kritik, men med all sin otymplighet ega de dock en viss originalitet, och sakna de än all verklig poesi, hafva de likväl obestridligen till ersättning härför en viss intertt de curiosit.? Der författaren någon gång kastar sig in på satiren eller der han eljest vill vara rolig, återfinner man ännu öfverallt samma uttryckets plam phet, som från föregående epok är til räckligt känd, och detta är icke blott händelsen med de stycken, som varit uppförda vid ?Upsala marknad?, utan äfven i det drama, ?Signill?, som af Messenius enkom skrefs för festligheterna vid hertig Johans biläger 1612 och af Phans studenter? uppfördes på sjellvaste Stockholms slott. En egenhet hos Messenius, hvilken ofta blifvit påpekad, är hans ide atti sjelfva handlingen infläta episodiska bondscener samt visor; detta sista är början till ett slags vådevill, om icke till ?Popera comique?, och Messenii små sångepisoder höra onekligen till hans bättre produktioner. De båda ännu otryckta skådespelen bilda så tillvida en art för sig, som författaren här rörer sig på ett fält, der han icke kunnat motstå frestelsen, all låta något af tidens religiösa tvister komma till orda och att åtminstone indirekt vifva äfven sina egna åsigter i de kyrkliga frågorna, sina antipatier och sympatier, litet are spelrum. Det har varit underkastadt strid, huruvida det sista af dessa stycken de förskrifva sig begge från Messenii älIre dagar, verkligen är af Johan Messenius och ej af hans son Messenius d. y. Herr L. uttalar sig för den äldre Messenii författarskap och ger skäl derför. Hvad den Messeniska dramatiken i sin helhet angår, bar ir L. gjort sig besvär med att mycket utörligt redogöra derför och vi hänvisa läs