ärskildt intresse, som vi genast från början vilja påpeka, har författaren lyckats framvalla hos sitt ämne derigenom att han tagit rela frågan icke blott specielt litterärhistoiskt, utan äfven kultur-historiskt; vi hålla wonom derför särskildt räkning och vi skulle vara böjda att just ur denna sednare synounkt tillägga hans bok ett sådant högre värde, som den eljest knappast skulle uppnått. Hr L. har med sin historia om svensk dramatik börjat så djupt tillbaka i tiden, som det är möjligt att gå, nemligen med de gamla Eddasångerna, folkdansarne och folklekarne. Egande en auktoritet i Rydqvist, har han ett ögonblick fästat sig vid den dialogiserade formen i vissa Eddasånser, samt vid dessas ofta helt egendomliga mimiska skaplynne?, och upprepat den gissningen, att de forntida skaldernas qväden stundom varit dramatiskt framställda. Vi tillstå, att vi för vår del finna hela denna hypotes endast stödd på skäligen lösa grunder och vi nödgas särskildt reservera oss mot den åsigten, att härpå skulle kunna stödjas någon teori om specifikt svensk dramatik redan i sagans dunkla tider, så länge vi ej ens med historisk visshet känna i hvad mån vårt fädernesland kan tillrakna sig någon del i dessa Eddasånger, hvilkas redaktion åtminstone (den dialogiserade formen? deri inbegripen) uppenbart tillhör forntida isländska litteratörer, skalder, kompositörer, hvad man vill kalla dem. Rättvisligen erkänna vi också, att hr L. icke sjelf tyckes lägga mera vigt häruppå, än saken på sin närvarande ståndpunkt förtjenar, och han synes snarast för Pordningens skull? hafva tagit detta element med; när han sålunda yttrar, att man ?redan i sångerna från vär historias gryning förnimmer vingslagen af den unga dramatiska fantasien hos nordbon?, räkna vi icke detta så noga med honom, och han skall måhända sjelf å sin sida gilva oss rätt deri, att så framt det verkligen tidigt förefunnits någon dramatisk tendens hos folket på — Island, kunna vi icke gerna komma högre i förnuftig slutledning, än derhän, att det möjligtvis äfven funnits ågot härtill analogt i de skandinaviska nordländerna. Ojemförligt mera fästa vi oss då vid våra gamla folkdanser och folklekar, (om än dessa äro af ett betydligt yngre datum,) och hr L. synes oss med rätta hafva utförligen redogjort för hela denna detalj, utgående från den åsigten, att något egentligt folkdrama hafva vi aldrig haft, men att Panlag för dramatisk uppfattning och framställning hafva i folkleken gifvit sig luft?. Vi nödgas visserligen här, liksom nyss, göra den anmärkning, att då förf. börjar med de i isländska sagor förekommande antydningarne om danslekar och dansvisor och till och med tager härvidlag till intägt ett och annat, som alldeles uppenbart är rent lokalt isländskt, gör han ett något vågadt språng vid att häntöra allt detta till historien om svensk dramatik, men dereinot handlar han utan tvifvel fullkomligt riktigt i att för sitt speciella ändamål egna en synnerlig uppmärksamhet åt våra många, ännu i dag traditionsvis bevarade, svenska folklekar och dansvisor och hela kapitlet om dessa är i hr L:s bok af stort intresse. Förf. genomgår hela det hithörande stoff vi hafva qvar, (samladt framförallt af Arvidsson), och underkastar det en både estetisk och historisk granskning; han finner i dessa folklekar ett ömsom humoristiskt, ömsom satiriskt folklynne uttaladt i förening med ett fint sinne för naturen, och vi gifva honom fulikomligt rätt härnti, vi behöfva icke derför precist instämma i hans härledning (sid. 29) af den svenska folkhumorn ända från vissa gamla isländska sagor och sånger), liksom iatt vi här verkligen haiva för oss en åtminstone till viss grad dramatisk fantasi, fom genom sekler bibehållit sig hos folket utan att afmattas?. Hr L. frågar sig med Rydqvist, huru det då kommit sig, att ur detta anlag, dessa stundom ganska innehållsfylliga folklekar, aldrig hos oss utvecklade sig en folkkomedi, liksom i Italien och annorstädes; han besvarar self frågan med hänvisande till bristen i värt land af gammalt på allt egentligt folklif. Det ligger någon sanning deri, men argumentet synes oss likväl icke afgörande. Det har hos oss af ålder varit Pfolklif? nog, ej blott i nordens ljusa sommarnatt omkring mujstången, utan äfven vid fester, marknader, och för att kunna framkalla äfven en slags skillingsteater?, så framt anlaget? varit med någon större bestämdhet riktadt ditåt; rätta förhållandet torde då snarast vara, och hvarför ej erkänna det? att de dramatiska anlagen hos värt folk endast varit (och väl ännu äro) af en ytterst allmän, för att icke säga underordnad kategori, och alt detta faktum rentaf hör till hela nationens karakteristik, utan att derför behöfva lända dess goda namn och rykte till men. Ett folk spelar komedi från morgon till qväll, ett annat är mera episkt, ett tredje svärmar sentimentalt i månskenet. Den franske soldaten har sin teater med sig mellan tälten och förmiddagens hjelte vid stormningen eller i bataljen är qvällens polichinell eller Robert Macaire, men infödingarne på Olabeili, som också ha sina danslesar, skola förmodligen aldrig höja sig till Iramatisk konst, och vära egna moderna soc:eletsspektakler? skola icke gerna kunna