af tribunalets hemliga tjenare, erhållit lösen tidigt på morgonen. Obehindradt släppte man honom ut på öppna hafvet. Hafvet var lugnt och stilla. Andrea beböfde icke utstå någon strid med vågorna under det ban i flera timmsr rodde längs stränden. Men i den lugna, ljumma natten kände han sina qval ännu häft:gare, och slog då och då likt en vansinnig åran i hafvet, för att åtminstone för ett ögonblick få höra något annat ljud än hans väns sista ord: Min mor! Min arma mor!? Det var redan långt öfver midnatt, då han dref gondolen i land, steg ur och gick fram till ett ensligt kloster, som låg på en land: tunga och var väl kändt af det fattiga sjöfolket. Andrea drog på klocksnöret. Kort derefter hörde han portvaktens röst, som frågade hvem som var der utanför, . ?En döende?, svarade Andrea. Kalla hit broder Pietro Maria, om han är i klostret.? Porivaktaren aflägsnade sig, och medan Andrea väntade, satte han sig ned på en stenbänk utanför huset, ref ett blad ur sin plånbok och skref vid skenet af en lanterna, som skimrade ut ur portvaktarecellen, följande rader: Till Angelo Querini! Jag har spelat en domares roll och blitvit en mördare. Jag har tillvällat mig den domsrätt, som endast tillhör Gud, och Gud har insnärjt mig i min egen brottsliga förblindelse och låtit mig utgjuta oskyldigt blod. Offret, som jag ville bringa, harblifvit förkastadt. Tiden var ännu icke inne, och Venedigs befrielse är bevarad åt andra händer. Eller finnes möjligen icke någon räddning? Jag går att framträda inför Guds, den högste domarens ansigte, som rättvist kommer att på sin eviga våg väga mitt brott och mina lidanden. Af menniskor har jag ingenting mera att vänta; af en endast ett ädelmodigt medlidande med min förvillelse och min olycka. Candiano, Klosterporten öppnades, och en ärevördig munk med kalt hutvud trädde ut till den: skrifvande. Andrea reste sig upp. Pietro Maria, sade han, jag tackar dig för att du kom. Du lemnade mitt bref åt den Jandsflyktiga i Verona 7?