kunde, om han med foten stötte sig från muren, lätt komma upp på vattentrappan till grefvinnans palats och i gondolen, tom der brukade ligga fästad. Den var nu försvunnen, och för den ensamma flickan, som förgäfves spejade i kanalens mörka svalg, återstod åtminstone den tröstande öfvertygelsen, att han, om han velat rädda sig, aldrig kunnat välja en säkrare väg. Att hon skulle tro detta, hade varit hans afsigt. Han ville ick. att den oskyldiga varelse, som han redan hade vållat så mycken oro, skulle känna sin själ nedtyngd af hela den hemska verkligheten, att det för honom icke mera fanns någon räddning, då han ej kunde undfly sig sjelf. Den arma flickan stod ännu och såg ut enom fönstret, och hennes tårar strömmade ittert red i den svarta vattengrafven, då Andrea redan styrde sin gondol ut på den stora kanalen. Palatserna å ömse sidor reste sig mörka och höga öfver vattenspegeln. Han for förbi Morosinis hus, han såg Venierska palatset och en rysninz genomilade hela hans varelse. Här låg, likasom omslutet af en ring, hela hans lif framför honom; hvilken början och hvilket slut! Då han for förbi Giudeecan och nu såg dogepalatsets breda :acad ligga framför sig, genomfors han plötsligt af den tanken, att här var det ställe der man dömde förbrytare. Han ille emellertid icke öfverlemna sig i rättvisans händer, emedan han ännu hoppades att räddning och befrielse skulle ur hans brott kunna uppblomstra för hans medborgare, att kanske äfven mordet på den oskyldige, hvilket den allmänna meningen otvitvelaktigt skulle tillskrifva tribunalet, skulle fullborda det började verket och komma våldsmakteus mått att flöda öfver. Detta hopp skulle han hafva tillintetgjort, om han inställt sig för domrarne ; han skulle då skingrat deras fruktan för den osynliga fienden och från dem aivärjt de främmande makternas klagomål. Med starka årtag dref han gondolen bort mot Lido och genomskar hamnen, der endast fartygens lanternor ännu vakade. Vid! inloppet till hamnen låg den -tora felluckan, hvilken sedan en vecka tillbaka hindrade äfven de minsta fartyg alt löpa ut, om de icke vid anrop kunde lemna inqvisitionens lösen. Andrea hade, i likhet med de öfriga