ndast såg framför sig modren, som med tålighet väntade på att sonen skulle återkomma hem, och i stället endast skulle nottaga hans lik. Men knappast hade han hunnit stänga sig nne i sitt rum, förr än han hörde Marietta snacka på dörren och med sakta ton bedja utt få komma in. Gå tll hvila! sade han. Jag har in: ventiog mera att skaffa med menniskorna. Anmäl digi morgon bittida uti dogepalatset. Iretusen zekiner äro der att få. Du kan säga att en af desammansvurna blifvit gjord skadlig. Frukta inte för att man griper mig lefvande. God natt! Hon stannade envist qvar vid dörren. Jag vill int, sade hon. Jag vet att ni sommer att göra er något ondt, om ni blir ullena. Ni tänker att jag skulle kunna förråda er, emedan jag sett er komma med lolken. Ack, ni kan vara säker om att jag nte vill bringa er i fara! Släpp mig in, se mig i ansigtet och säg sedan om ni kan ro mig om alt vilja er något ondt. Har jag inte länge anat att det var er man sökte? Jag såg er i drömmen fläckad med blod. Men jag hatade er likväl inte. Jag visste ati n. vur olycklig, jag skulle kunna gifva mitt lif, om ni fordrade det. Hon lyssnade vid dörren, men intet svar följde. I dess ställe hörde hon huru hansyssjade framrnce vid fönstret, som gick utåt kanalen. En dödlig ångest öfverföll henne, hon skakade på dörren, ropade honom på nytt och besvor honom med de mest rörande ord att icke företaga sig något förtvifladt — men allt förgälves. Då det slutligen blef alldees tyst derinne, trängde hon i sin förtviflan häftigt axeln mot dörren och sökte me: appbjudande af alla sina krafter att spränga låset. Det gamla trävirket brast, och dörrspegeln föll in i rummet. Det hål hon hade brutit, släppte hennes smärta gestalt lätt genom. Rummet var tomt; hon sökte honom förväfves i alla vinklar och vrår. Då hon gick. tam till det öppna fönstret, icke längre tvifande om att han hade störtat sig i kanaen, vågade hön knappast sträcka sig ut och se ned i djupet. Men hvad hon såg itergaf henne emellertid hoppet. Ett tåg, som var fästadt på en sterk krok under simen, hängde utefter muren. Det räcate ned ill vattenytan. Den, som köm dit red,