igt, kunna upptäcka ett sakta andedrag; men allt var tyst, kallt och hopplöst. I detta ögenblick öppnades äter porten till grefvinnans palats, och en hög gestalt i mantel trädde ut. Ljusskenet från förstusan föll ut på den gamle Malapieros hvita hår, i det denne nu aflägsnade sig för att itervända hem. Andrea såg upp; den skärande ironien i hans läge framträdde i detta ögonblick för hans själ. Der gick mannen, för hvilken han hade tänkt skydda Venedig, den värnlösa flocken af adel och folk, och icke minst sin tyske vän. Der kom han nu ensam vandrande denna väg, endast skyddad af den hemlighet, som hans fiende hade genomträngt; ingenting hindrade att han kastade sig öfver honom, dolken var färdig till hands; — men denna dolk hade blifvit besudlad med oskyldigt blod, det var ingenting mera som skilde domaren och hämnaren från den, på hvilken han ville fullborda domen, än att en blind, bedräglig slump här hade fört hugget, medaa denne oansvarige bödel säkert och ofelbart hade sitt mål för ögonen. Allt detta genomfor Andreas själ likt en blixt. Han sprang hastigt upp, ryckte dolken ur såret och flydde, ännu obemärkt af den gråe triumviren, bort i skuggan, öfver den smala kanalbron hem till sin boning. Då han kom att tänka på att den gamle Malapiero skulle finna den döde och inom sig tacka hans okände mördare för att han besparat honom mödan, måste han bita ihop tänderna för att icke skrika högt af smärta och förtviflan. Så kom han till sin port och fann den öppen. Då han såg uppåt trappan, märkte han deruppe, der hans värdinna förr brukat sitta, hennes dotter, som stod på öfversta trappsteget, långt framlutad, med båda armarne stödjande sig på balustraden, och tittade ned. tKommer ni ändtligen?4 hviskade hon honom till mötes. Hvar har ni varit så sent? Jag hörde er gå ut och kunde inte sofva.s Han svarade ide ett ord; mödosamt steg han uppför trappan och ville gå förbi henne. Då såg hon dolken, som han icke hade brytt sig om att dölja, och plötsligt föll hon med ett qväft anskri till hans fötter. Han lät henne ligga och gick direkte till sitt rum. Intet medlidande med små menskliga gorger fann längre rum i hans bröst. Han