äfven alla vetenskaper i alla fakulteter, såsom grammatik, retorik, logik och metafysik, folkrätt, kriminaloch tortyrrätt, matematik — ty i Noachs ark träffas längd, bredd och höjd — uranolegi, fytologi, ichtyologi, ornitologi, theriologi, oryktologi, meteorologi — ty der är tal om fiskar i vattnet, fåglar i luften, djur på marken mineralier och luftfenomen. Naturvetenskapernas brytning med teologien skedde företrädesvis på astronomiens område genom den epokgörande upptäckt, som ställde hela den gamla verldsåskådningen på hufvudet. Dåvarande teologis herrskande system hade helt och hållet det ptolemeiska verldssystemet till förutsättnimg. Jorden var medelpunkten för universum och stjernorna voro jordens gatuuplysning. Mellan allt detta, som kyrkans heliga tradition tagit och gifvit i arf från slägte till slägte, träder i ett slag krossande, Copernicus: jorden flyttas ur medelpunkten till en anspräkslös plats i periferien, en stjerna bland stjernor; men det värsta är, att i höjden finns ej mer himlen och icke helvetet under jorden. Emellertid fick Copernicus vara i fred; förmodligen derför, att han af försigtighet ej gaf upptäckten namn at annat än en förslagsmening och emedan massan ännu ansäg alltsammans som ett missfoster ur en sjuk bjerna. Men då Keppler för hela verlden påstod jordens rörelse, blef han — förbjuden nattvarden, och Galilei måste i Rom alsvära, Dominikanerna predikade mothonom och hans anhängare öfver texten: I falllefske män, hvi stån I och sen upp i imlen ?? Eget är emellertid att se hur behändigt ortodoxien vexlar roll, så snart en sak anses vara afgjord. Förr ansåg den kopernikanska systemet som en hädelse mot bibeln; nu åter ser man mången sofism kläckas för att visa bibelns öfverensstämmelse med detsamma. Den teologiskt-astronomiska striden blef först allmän och allvarlig, då Cartesius bekän de sig till Copernicus (om ock under den förmedlande formen liksom skepparen hvilar i det skepp som rör sig, så hvilar äfven jorden i den kretsande planethimmeln) och talrika nitiska lärjungar med hans tilosofi utspridde det kopernikanska systemet i alla bildade länder. Nu få vi se ortodoxien i sin glans kämpande med samma träsvärd som alltid varit hennes talisman mot förargliga nyheter. Dervid förbigå vi, att Cartesii yttrande emot befintligheten af någor tomrum ansågs stridande mot Guds allmakt och hans mekaniska verldsförklaring mot den gudomliga försynen 0. s. v., och skolv endast hålla oss till ortodoxiens bibliska bevisning, som alltid är så lärorik att studera. Bland andra ästronomiska kätterier anmärktes följande: 1) Ätt det i månen sannolikt funnes berg, skogar och menskor. Sådant funno teologerna i strid mot 1 Mos. 6, der det heter, alt Gud ångrade atthan skapat menniskorns och derför i syndafloden utrotade dem alla utom Noachs familj, samt mot Ps. 115: 16, der det heter: jorden (icke månen) hafver han gifvit menniskors barn.? Dessa mäånmenniskor, sade teologerna, hur skulle de bli saliga? Antingen genom Kristus eller utan Kristus. Beggecgera är omöjligt: det förra, emedan Kristus icke iklädt sig månmenniskornas natur, hvilket dock vore mnödigt för att de kunde bli saliga genom honom; det sednare emedan ingen kommer till fadren utan genom sonen. 2) Att månen i sig sjelf icke vore en lysande kropp, utan att det mellan honom och solen vore en skilnad liksom mellan en lysande lampa och en ljuset: reflekterande sten. Detta ansågs stridande mot 1 Mos, 1: 16, der månen kallas ett ?ljus, som regerar natten.? 3) Att vår jord vore en planet liksom månen. Denna sats väckte en helig rysning. Ty dermed förklarades ju jorden för en himlens stjerna och utplånades skilnaden mellan himmel och jord, hvilken bibeln så konstaut fasthåller. Då måste äfven jorden bli skapad icke på den första skapelsedagen utan med de öfriga sjernorna på den fjerde. Slutligen, då enligt bibeln helvetet är i och under jorden, så måste, om jorden göres till en stjerna på himlen, också helvetet komma på himlen. Si, hvart nyheterna rusa åstad, då de mot skrifterna få fritt drifva sitt spel! 4) Att vår jord kretsade kring den stillastående solen. Detta kallades ett delirium af vanvettiga menniskor, ett djefvulspåfund till bibelns störtande och en teolog anmärker, att om Cartesius och hans föraktliga slafvar lefvat på Josuas tid, så hade han säkert lärt dem tala sanningens språk. Men dessa teologer — de gjorde dock intet annat än hyllade Väktarens sats af den 25 Augusti 1864: ?Det är af största vigt att man fasthåller Bibelns inspiration till alla delär, dess anspråk på ofelbarhet och fullkomlighet, fordrande övilkorlig undergifvenhet. De kristhe böra icke jemka med sig 1 denna fråga.? så Eyrkliga underrättelser: Strassburg. Efter sex dagars arbete har öfverkonsistorium, som här samlats, slutat sin session. Trots nio timmars dagligt arbete har föga uträttats. Man hörde djup klagan öfver förspilda penningar och tid, under det man sett evangeliska sällskapet och anspråkslösa pastoralförsamlingar vinna goda och praktiska mål. Af