öfverflödiga, då franska vetenskapsakademien stiftades 1666. Samtidigt bildades i Florens Academia del Cimenta, som snart lef af stor vigt för naturkunnigheten. 50cietas nature curiosorum stiftades 1652 uti Tyskland och började 1670 utge sina handingar. Journal des Savans börjades 1665. Prettioåriga krigets slut bildar öfvergången ill den nya vetenskapens flor och utbredning. Genom akademiernas inrättning fingo vetenskaperna stora och lysande föreningsunkter, dessas handlingar blefvo offentliga arkiver för deras framsteg, och de lärda journalernas växande antal gåfvo dem ökad spridning. — Detta är uppslaget till aderonde seklets kritik och ?upplysning?, hvari man väl en gång borde upphöra att ej se något annat än frivolitet och lättfärdighet. Långa århundraden voro teologerna ordförande såväl inom kyrkan som staten. Anda n i 30-åriga religionskriget hade protestaniska hofpredikanter, deras furstliga biktbarns orakel, talat det afgörande ordet öfver krig och fred. Men från denna tid börar statsintresset, den politiska fördelen, att vinna ett afgjordt företräde, statsmännen orydde sig ej mer om de teologiska betänkigheterna, de började drifva gäck med de ieliga pedanterna. Teologien hade länge insett sig som alla vetenskapers drottning, och med rätta så länge teologerna voro den ulmänna bildningens bantrförare. Men när 7:de seklet kom, då vaknade de särskilda vetenskaperna upp till känslan af sin sjelftändighet och intogo sina egna områden, örsmående att lefva af de nådesmulör, som eologerna kastade till dem. Naturrätten, hittills härledd ur kristna priniper, frisade sig från trons myndighet. Groius och Pufendörff utgingo från menniskan, bekymrade om dogmatiska frågor, ehuru egge förkättrades. Filosofien var ansedd som teologiens egentiga huspiga, hon skulle vara teologien unlerdånig som Hagar sin höga matmor Sara, ler som Luther säger: Kristus måste rida vå åsnan, icke åsnan på Kristus. Denna räldom upphörde, då vid nämnde tid äfen den nyare filosofiens födslotimma slog, ;rundad på sjelfmedvetandets visshet. Caresius frigjorde sig ännu blott med skyggwet och förbehållsambet. Han gör sin tiloofi beqväm för teologien ända till transubstantiationens rättfärdigande, han medjer inqvisitionen lika stor rätt öfver hans vandlingar som förnuftet öfver hans tankar. 5å mycket hade han iännäå hos sg qvar af yrkans arfsynd, som väl kan lossa något jå tankens boja, men aldrig önödd på vilans; ty kyrkoläran har aldrig så djupt nedatt menskans intellektuella sida som dess edliga. Den tänkande menniskan har allid ställts friare än den viljande och handande, och den enas filosofi alltid haft mer igt än den andras borgerhga rätt. Men relan Cartesii lärjungar drefvo filosofiens friörelse så långt, att de förklarade det lika neningslöst att tala om en kristlig filosofi om om en muhamedansk; all filosofi är så ida hednisk, att hon består på sig sjelf och j kan lida intrång at någon viss religion. Naturlagarne, sade Spinoza, äro just Guds alur, och tillintetgjorde dermed allt tranigerände med det mirakulösa. Afven på nbelkritikens område öppnade han nya fält. sin rationalismens historia yttrar härom holuck: Mest öfverraskande är älven i etta kritiska afseende Spinozas divinatorika talent. Isin Tractatus hist. politicus har an i hermenevtiken och kritiken divinatoiska blickar, med hvilka han springer ett elt århundrade framom sin tid. Grundligt ri från alla religiösa förutsättningar fattar an bibeln som en annan gammal litteraurprodukt och förklarar honom helt och ället ut det hebreiska folkets ande, och då jetia hyste den meningen, att allt ovanligt kedde genom Guds ingripande i naturen, å är det för Spinoza blott den gamla verlens åsigt, när det i gamla testamentets hitoria talas om Guds under, :om profetisk ngifvelse genom Guds ande, om folkets gujomliga utkorelse. Hvad som gett profeerna deras betydelse, är blott deras fromet; och det är dåraktigt att anse dem i erldsliga ting höjda öfver folkets fördonar, liksom då den judiske fältherrn Josua illerkännes. kunskap om nyare astronomien; j ens i det religiösa kunna de anses fria rån villfarelse, helst Moses och profeterna j lärt något eget om de gudomliga egenkaperna, utan blott haft de hos folket gängse sigterna om Gud. Skulle historiskt-apoloetiska bevisgrunder ställas emot en sådan xstrem rationalism, så erbjöde den histoiska kritiken hjelp åt den filosofiska. Den akttagelse hade trängt sig på kritikern, att f Mose böcker blott några fragmenter kunde illhöra Moses och att öfverhufvud alla hitoriska berättelser vore århundraden sedare än de beskrilna händelserna, dels samade ur !ragmenter, dels uppkomna genom nångfaldiga öfverarbetningar.? Samtidigt med filosofien förde naturvetenaperna sitt frihetskrig. Teologien grunlade sin suveränitetsrätt äfven öfver naturetenskaperna på bibeln, det ofelbara gudsrdet, hvilket ingen vetenskap djerfdes motäga, hvilket fastmer innehölle alla vetenkapers grundvalar. Teologer ha verkligen rågat framställa bibeln som grundvalen för Jl kunskap. Aug. Pfeiffer har skrifvit en ahsophia Mosaica, som i första Mose bok inner ej blott alla trosartiklarne i augsburiska bekännelsen, vederläggnivg af ateister, udar, hedningar, turkar och alla kättare, irsprunget till alla tungomål, extrakt af alla listorier,. antigvitleter. kuriositeter. handt