Hurn ortodoxien från början behandlade naturvetenskaporna. Under det ortodoxien i sednare tider måst beqväma sig att alltmer jemka sig efter de oemotsägliga upptäckter, som blifvit gjorda inom naturkunskapens område, hörer man likväl ofta samma ortodoxi heligt bedyra, att hon i allo är densamma som förr, och att ingen slags förändring eller modifikation kan tillåtas inom en vetenskap, som representerar den eviga orubbliga sanningen. Detta språk har hon fört i alla tider och ofta med förbannelser, konstlad lärdom och gycklande hån bemött de framsteg, som öfriga vetenskaper tagit, nemligen så länge dessa ännu varit nya och kunnat undanhållas den stora massans kännedom; men så snart kunskapen derom blifvit allmänt spridd, har hon beskedligt fogat sig efter omständigheterna, hvilket tydligen ådagalägzer, att ortodoxien i sjelfva verket är tänjbarare än ortodoxerna sjelfva vilja medge. Allt hvad som kan bidraga till käunedomen härom, har således alltid sin nytta med sig och torde föranleda den förmödan, att ortodoxien ännu kan, utan skada, något litet låta pruta med sig. Tyicke kån det vara någon förlust deri, ätt nuvaråfrde örtodoxer ej mera med Metanchthon tro på konstellationers inflytelse på menni-skornas öden; — ej mera med Luther se djefvulen uppenbara sig än i en sugga, än i en brinnande halmtapp,0. s. v.; — ej mera med Olaus Petri (1 Stockholms storkyrka) predika om vädersolar och dylikt, Visserligen har man genom stympningar af reformatorernas skrifter sökt undanhälla allmänheten kännedom om deras stora vidskepelse inom naturkunskapens område, likasom ock deras frisinnigåste yttranden i kyrkliga frågor; men det kan doek icke längre fördöljas, att Luther ansåg åska och jordbäfningar härflyta från onda andärs inverkan, samt att Melanchthon hållit ett loftal öfver astrologien och påstält det vara gudlöst att ej fästa någon uppmärksamhet på tecken, som Guds finger skrifvit på himmeln till varning för tillkommande öden; i norrskenet såg och hörde man krigshärar; af svärd och kors och andra figurer, som bildade sig i skyarne, förespådde man länders öden. Melahehthön: trodde på sympatier och antipatier mellan alla ting. En. ibland huivudklaverna i magien var sympatien mellan de 7 planeterna, 7 metaller och 7 stenar, och konsten bestod i att för hvar. planet göra en behörig spegel af hans me: tall och deri se det t.llzommande. Ihärdigt försvarade Melanchthon sina astrologiska meningar och blef vid dem fast allt intill sin död, ehuru Copernicus då redan hade uppträdt. Melanchthon trodde öfverfullt och fast på varulfen (till vargar förbytta menniskor, som jaga efter barn). Vanligtvis betecknar man det 18:de århundradet som upplysningens tidehvarf; men i sjelfva verket tillkommer denna egenskap redan det 17:de. Det nya ljuset räknar sina anor från det sistnämnda; men dess allmännare spridning och erkännande tillkom först under det 18:de, sedan detlänge varit misskändt, häckladt och af fördomen utdömdt. Det var redan det 17:de, som öppnade frihetens portär; det var då teoloien först led afbräck i sin maktfullkomlighet, och de fjettrar började lossna, hvarmed hon bundit vetenskaperna. Afven förut hade enstaka ljusglimtar varsnats; men förbindelser saknades mellan forskningens vänner, och att arbeta mot strömmen var för enskilda kråfter mestadels en strid utan frukt. Men nu började vetenskapens idkare meddela hvarändra sina upptäckter och samråda om gemensam verksamhet; De italienska privata akademierna hade gjort en vacker början. Baco gaf i sin Nova Atlantis stora vidtsväfvande förslager. Fyratio år derefter bildades i Oxford ett naturforskaresamfund, som år 1660 flyttades till London och fick kongl. privilegium som en vetenskapssocietet. — Stiernhielm var den förste svensk, som kallades till ledamot. Han blef ock i hemlandet vederbörligen stämplad som trollkarl och gudlös. Redan före samfundet i Oxford hade flera sådana sällskap bildats i Frankrike. De blefvo alla HJ— OO OR OO RO ERROR OR ORO ROR OR OR RR NANNA ON