värda. De beledsagade sina insatser med skämtsamma infall och förlorade fortare sitt guld än sitt goda lynne. En, som redan tycktes ha spelat bort alltsammans, satt på en stol mellan tvenne väggspeglar och sjöng smäktande barcaroler till lutan. En annan, som hvilade sig litet fråni spelet, sigtade med guldmynt efter mönstren på mattan och tänkte icke på att bocka sig ned för att åter taga upp de rullande zekinerna. Deremellan gingo betjenterna fram och tillbaka med glace och frukter, och en liten bologneserhund underhöll sig i all vänskap med den stora gröna pappegojan, som alltemellanåt från sin förgyllda stång ropade till sällskapet dernere lustiga eder på god venetianska. Lyssnaren uppe på estraden ämnade just åter draga sig tillbaka, emedan den tafla, som han såg dernere, väckte de smärtsammaste känslor hös honom, då plötsligt en ståtlig gestalt genom de höga flygeldörrarne trädde in i spelsalongen och med förvåning helsades af alla de närvarande. Det varen temligen ålderstigen herre, som emellertid ännu bar sitt hufvud upprätt och icke hade någonting gubbaktigt i sin gäng. Han mönstrade de unga männen med en snabb blick, gjorde en lätt bugning för grefvinnan och bad att han ej måtte störa. Ni fordrar för mycket, sir Malapiero, svarade grefvinuan. CDenna ungdoms vördnad för de tjenster, som ni till lands och sjös gjort republiken, tillåter icke att vi i er närvaro fortfara med att så syndigt döda den dyrbara tiden. Ni misstager er, sköna Leonora, sade den gamle herrn. Har jag inte dragit mig tillbaka från all statstjenst och sedan flera år tillbaka till och med inte mera besökt stora rådet, emedan ungdomens respekt blef mig för besvärlig, och jag älskade ett