tillryggalägga vägen tillbaka hem till sig. Han såg sig om efter något ställe, hvarest han måste komma förbi. En djup, mörk vrå bakom en pelare syntes honom passande till bakhåll. Han tryckte sig in här så långt han kunde och blickade fast och oafvändt på porten till grefvinnans palats. Men handen, som höll den blottade dolken, darrade häftigt och blodet rusade så häftigt till hjertat, att han måste göra en våldsam ansträngning för att bemanna sig. Huru kom det sig att hans inre denna gång uppreste sig mot en handling, hvilken han ansåg för en helig pligt, för en högre nödvändighets bud? Han kämpade hårdt mot de dunkla röster, som tycktes vilja locka honom bort från hans post. Skuldran borrade sig med våldsam kraft in i pelaren, och med venstra handen aftorkade han pannan, på hvilken kallsvetten stod i stora droppar. Håll ut! sade han ovilkorligt till sig sjelf. Om himmelen så nådigt fogar det, är det kanske sista gången. Det rann honom nu i tankarna att den amle Malapiero utan tvifvel skulle vara åtföljd af några betjenter, och ögonblickltigen insåg han omöjligheten af att i detta fall utföra sitt verk. Det var honom. nästan kärt att få en förevändning för att med oförrättadt ärende återvända hem. Men i det han redan med ena foten hade stigit fram från sitt gömsle, öppnades porten der borta i palatset, och i den dunkla natten såg han den ståtliga gestalten, insvept i manteln, ensam träda öfver tröskeln och komma åt det håll, der han stod. De? hvita håret svallade tydligt nog fram ur der hatten, de raska stegen klingade mot gatstenarne, och sorgfälligt höll sig den sena vandraren invid hugraden. (Forts.)