(Insändt.) Om tilitalsord. Frågans praktiska lösning. En ipsändare i torsdagens Posttidning menar, att orsaken till misslyckandet af till: talsreformen är de splittrade åsigterna om det rätta ordet. Häri ligger dock säkerligen icke svårigheten; denna består deri; att ingen tror sig kunna tilltala en högre uppsatt med ett sådant ord, äfven om denne skulle ha låtit förstå sig vilja fördraga detta tilltalssätt. Detta passiva uppmun! trande gör således icke tilltyllest. De högre måste derför om de verkligen vilja målet också vilja medlet; man mäste tillkännagifva, att man alldeles icke mottager någon annan titel än ett af de korta tilltalsorden I, Ni eller De. Sedan dessa ord sålunda komma i praktisk täflan med hvarandra, skall det icke dröja länge innan ettdera vunnit segern; och vårt språk skall dermed hafva gjort den högsta vinsten, vårt umgängeslif den så länge efterlängtade återeröfringen. Nu är det ju så i vårt samhälle, att alla, utom En enda, hafva någon högre öfver sig; om denne Ende icke från sin höjd gifver första impulsen åt rörelsen nedåt, skall hon aldrig få nog fart, att hinna ens halfvägs uppåt. Lyckligtvis hafva vii vår folklige och ridderlige konung en monark, som tett sig både vilja och kunna gå i spetsen för den verkliga civilisationen, och i åtskilligt visat andra monarker vägen; säkerligen skall han, vi hoppas det, icke heller visa sig titel-stoltare än dessa. Må derför följande rader vinna nådigt öfverseende, om ej bifall: i Till konungen underdånigst. Landet, som trängtar efter en nödvändig blif, ven återgång, från ett iråkadt missbruk, till gamla tiders goda bruk, anhåller att Ni Sired sj till alla begagnande det vackraste tilltal a alla, behagade 1 nåder låta utfärda en förord: ning