Aftonbladet – 8 december 1864, sida 2

Ja, det är det bästa, sade hon. Portvakten är ju en gammal bekant till er, och er värdinna ger er nog nyckeln. Eller kanske att ni spelar den dygdige inför den lilla Marietta? Vet ni att jag på fullt allvar började bli svartsjuk på den lilla obetydliga varelsen. På Marietta?4 Ja, hon har förgapat sig i er, eller också har jag inga ögon i hufvudet, Se bara på henne. Går hon inte omkring, som om hon vore förvandlad och sjunger inte mera, i stället att man förr måste hålla för öronen. Och så har jag många gånger kommit på henne med att hon under er frånvaro smyger sig in i ert rum och snokar igenom edra saker.t Hon läser mina böcker; jag har gifvit henne tillåtelse dertill. Om hon inte sjunger mera, så kommer sig detta derafatt hennes mor är sjuk. Ni vill bara urskulda henne; men jag vet hvad jag vet, och om jag kommer underfund med alt hon talat illa om mig för att locka er ifrån mig, så klöser jag ut ögonen på henne, den afundsjuka hexan! Hon slog häftigt till fönstret, och han kunde ej låta bli att tänka på hennes ord. Fordom skulle tanken på att han icke var den unga intagande flickan likgiltig kommit hans blod att rinna häftigare; men nu tänkte han endast på huru han skulle bete sig för att icke vidare korsa denna omisstänksamma varelses lugna bana. Så småningom erinrade han sig åtskilliga små drag, som talade för Smeraldinas åsigt. Han hade hittills icke velat erkänna för sig sjelf att de hade något att betyda; men nu, då han betraktade dem sammanlagda, kunde han ej längre förneka deras betydelse. ag måste bort härifrån!, sade han för