Aftonbladet – 7 december 1864, sida 2

sta vigt att meddela, så finner ni mig, sedan festen är förbi, hos min svåger. De skildes, och gubben gick genom den ensliga pelargången fram mot San Roccotorget. Musiken i kyrkan tystnade just i detta ögonblick, och allas ögon riktades mot predikstolen, i hvilken en snöhvit gubbe, den påflige nuntien, mödosamt steg upp, stödd vf tvenne yngre prester, för att tala till Venedigs samlade adel och folk. Intet ljud hördes; gubbens svaga stämma började, på långt håll förnimbar, bönen, att Herren i nåd måtte se ned och ur sin eviga vishets och barmhertighets skatt meddela tröst och hugsvalan åt de bekymrade själarne, upplysa mörkret, i hvilket brott och illslughet dolde sig för den jordiska rättvisans ögon, samt komma mörksens gerningar på skam. Amen hade knappast förklingat, förr än stt doft mummel höjdes vid portalen, blixtsnabbt utbredde sig genom kyrkans skepp och lopp ända till nobilis bänkar, så att len ofantliga församlingen i ett nu böljade och brusade som ett upprördt haf. Alla lickade rådlöst bort mot porten, genom vilken förskräckelsen hade inträngt. Man såg nu genom hufvudportalen facklor skyndsamt irra öfver det mörka torget; och melan alla andlöst lyssnade, skallade plötsigt från flera röster i kyrkan ropet: Mörlare! Mördare! Rädde sig den som kan! En oerhörd uppståndelse, en förvirring, som om kyrkans hvalt plötsligt hotade att törta in, följde på detta rop. Folk och patricier, prester och lekmän, sångarne uppe koret, väktarne vid katafalken, män och (vinnor trängde sig blindvis fram mot porarne, och endast gubben der uppe på prelikstolen såg med orubbad värdighet ned vå det ångestfulla hvimlet och lemnade sin lats först då endast den svarta ställningen