Aftonbladet – 6 december 1864, sida 2

låta den judiske krämaren, hvilken han annars såvidt möjligt var sökte skyla genom sitt sätt, träda fram i dagen. Medan tysken mönstrade de granna sakerna, kastade Samuele en blick af hemligt förstånd på Andrea, som vände honom ryggen och gick fram till fönstret. Han insåg ganska väl hvad judens besök i detta ögonblick innebar. Spionen skulle hålla öga på spionen, den gamla räfven bevakar nykomligen vid vid hans profstycke. Emellertid hade Rosenberg valt sig ett halsband med ett rubinlås och betalade det pris juden fordrade utan att pruta. Han kastade åt honom penningarne, vinkade åt honom att han kunde gå, utån att vidare besvara hans prat, samt gick fram till fönstret. ?Jag märker på er min?, sade han, att ni hyser medlidande med mig och håller mig för en vanvetting. I sjelfva verket handlade jag också klokare, om jag kastade detta glänsande smycke i kanalen, i stället för att lägga det kring Leonoras hvita hals. Men hvad hjelper mig all möjlig klokhet mot denna demon ?? Jag är öfvertygad?, svarade Andrea, att det inte kommer att dröja länge förr än ni uppvaknat ur er förtrollning. Men jag är skyldig er en annan varning: Känner ni närmare den der juden, som nyss lemnade oss?? Ja, jag vet att han är en af de spioner, som: tiomannarådet besoldat för att öfvervaka vårt hus. Han äter sitt bröd utan att göra rätt derför; ty hela vår hemlighet består deruti, att vi äro ärliga. Men emedan de anse detta för någonting alldeles omöjligt, gå vi och gälla i deras ögon såsom de farligaste och mest illfundiga. Endast för er szull beklagar jag att den smygande skurken just nu kom in hit. Han såg att ni räckte mig handen. Jag vill hålla vad om att ni inom en timme står uti tribunalets svarta bok.? Andrea log bittert. ?Jag fruktar dem inte; min vän?, sade han. ?Jag är en fredlig menniska, och mitt samvete är lugnt.? (Forts.)