Aftonbladet – 6 december 1864, sida 2

inte åtminstone är värd det sista försöket till ett botande.? ?Men ni är ju inte någon venetianare.? Deruti har ni visserligen rätt; jag härstammar från Brescia, och min stad har blödt starkt under Venedigs gissel; men det oaktadt kan jag dock inte undgå att känna ett djupt medlidande med dessa förtviflade män, hvilka med knifven söka bortskära det hemliga skräckväldets frätande kräftsår. Huruvida det når sitt mål, står skrifvet i stjernorna. Mina ögon äro svaga, och jag tilltror mig inte att kunna läsa denna skrift.? De båda männen tego och sågo en stund oenom fönstret ut på kanalen. Deras stolar odo tätt invid hvarandra; solen kastade rännande strålar in i rummet, utan att de undveko dess besvärliga glöd. ?Ni märker?, sade slutligen den yngre med ett leende, att jag, för att vara en diplomat, och till på köpet en som förvärfvat ina sporrar i Venedig, ännu lärt mig allt ör liten försigtighet. Vi ha inte sett hvarundra mer än en enda gång och det oaktadt äger jag er utan omsvep hvad jag tänker mm härvarande ställningar och förhållanlen. Jag tilltror mig emellertid ega tilläckligt mycken menniskokännedom för att reta att en själ, sådan som er, inte kan ha ifvit sig i denna signorias våld.? Andrea räckte honom tyst sin hand. 1 amma ögonblick vände han hufvudet åt sijan och blef varse sin yrkeskamrat, Samnele, tående i en underdånig ställning midt i rumnet. Han hade sakta öppnat dörren och obenärkt under många bugningar gått flera teg fram på den mjuka mattan. AJag ber ers nåd om ursäkt?, sade han u till Rosenberg, medan han låtsade som m han icke kände Andrea, ?för att jag tigit in oanmäld. Herr kammartjenaren ar inte ute i förmaket. Jag för med mig e beställda juvelerarsaker, ers nåd, som en sköna Ester kunnat bära.? Han upptog dervid ur sin ficka åtskilliga osor och skrin och utbredde försigtigt sina aror på bordet, hvarvid han vYdligen sökte