Aftonbladet – 6 december 1864, sida 2

oss tala om något annat. Huru har def gått för er? Hvarför har ni lemnat Brescia? Ni har ännu icke talat något om er mor, sade Andrea afböjande. Hvilken qvinna hön är! Äfven en främling kan inte annat än önska att få vörda henne som en moder. . tTala vidaret, sade den andre. Måhända kunna edra ord befria mig från den hemska förtrollning, i hvilken jag råkat. Inte för att ni säger mig något nytt; men att af er mun höra hvilken öm moder hon är och hvilket otacksamt barn hon uppammat i mig, skall kanske återföra mig till min pligt. Kan ni väl tro det, att jag redan erhållit det tredje brefvet från henne, i hvilket hon besvär mig att lemna Venedig och komma till henne i Rom. Hon drömmer om att någon olycka skall drabba mig. Den största, under hvilken jag är hemfallen, anar hon inte; och hkväl är det ingenting som fasthåller mig här, utom en vinna, hvilken jag inte för allt i verlden skulle våga föra i hennes rena närhet. För att göra mig sjelf rättvisa bör jag dock tillägga, att det i detta ögonblick skulle bli mig i högsta grad svårt att få permission. Min chef, grefven, har fått i sitt hufvud att jag är honom oumbärlig, och just nu är här mycket att göra, som skulle falla honom besvärligt. Det är er säkerligen inte obekant att vi här äro allt annat än gerna sedda gäster. Man villinte öppna ögonen åt den sidan, från hvilken en verklig fara möjligen kan bota, och roar sig med att utfundera, att den makt, som vi representera, har sin hand med i spelet vid alla de oroligheter, som tilldraga sig i Venedig, Man har ju till och med gått så långt, att göra oss ansvariga för Veniers mord, en handling, som jag lika mycket af hjertat afskyr, som jag anser anstiftaren deraf för en kortsynt politiker. Ty jag sjelf, min bäste vän, fortfor han ifrigt, måhända icke utan afsigt att vinna en förespråkare mera uti Venedig. Jag sjelf kan