UU OA mig? Har ni redan glömt aftonen vid Gardasjön 2? Ah, är det ni, baron Rosenberg? svarade Andrea och skakade hjertligt den framsträckta handen. Vistas ni för en längre tid i Venedig, eller afhemtar ni redan ert ass för hemresan ?4 Himlen vete, sade den andre, när min stjerna för mig härifrån, och om jag då skall helsa henne med glädje eller förbanna henne. För mitt pass behötver jag emellertid inte falla någon besvärlig, emedan jag sjelf kan visera det. Ni måste nemligen veta, min värde vän, att ni talar med hans excellens österrikiska sändebudets sekreterare, något som jag inte säger för att uppställa en diplomatisk skiljemur mellan mig och min hedervärde reskamrat från Riva, utan i ert eget intresse, emedan just inte en hvar venetianare önskar att anses fören af mina bekanta. Jag har ingenting att frukta, sade Andrea. Om jag inte faller er besvärlig, så stiger jag in till er på en liten stund. ENi ämnade er till mig utan att känna mig. Hvad ambassadsekreteraren skulle ha gjort er till viljes, det skall nu vännen så mycket villigare göra, i fall det står i hans makt. Andrea rodnade. För första gången kände han nu det förnedrande uti den mask han bar inför en fri man, som efte: en flyktig bekantskap för flera år tillbaka så vänligt kom honom till mötes. Triestinarens pass, som han bar i sin ficka, tryckte honom som en blytyngd. Men hans vana att beherrska sina inre strider kom honom äfven denna gång till hjelp. (Forts, följer.)