dröm gick han genom den genljudande korridoren, och först då han kom på den mörka trappan, tillät han sig att ett ögonblick sätta sig ned på ett af marmortrappstegen. Hans ben hotade att svika honom; kallsvett höljde hans panna, och tungan klibbade vid hans gom. Då han kom uti fria luften drog han ett djupt andetag, lyfte hufvudet modigt i vädret och antog åter sin vanliga beslutsamma hållning. Ute i portalen, som öppnar sig utåt piazettan, såg han en tätt packad menniskomassa, som stod fördjupad i läsningen af ett stort plakat, hvilket var anslaget på en af pelarne. Han gick äfven dit fram och läste, att af tiomannarådet utfästades, med dogens höga bifall, en belöning af tusen zekiner och en landsförvists eller en brottslings benådning åt den, som kunde lemna upplysning om Veniers mör dare. Folket strummade fram och tillbaka förbi pelaren, och endast några lurande fysjonowiner döko oaflätligen upp under arkaderna och bevakade de läsandes miner. Äfven Andrea undgick dem icke. Men med en fullkomligt intresserad främlings likgiltighet lemnade han, sedan han hastigt oenomögnat papperet, par åt andra nyfikna och gick derpå helt lugnt ned till stora kanalen och satte sig i en gondol, som skulle föra honom till österrikiska sändebudets hotell. Då han efter en längre färd steg ur framför det temligen aflägsna palatset, öfver hvars port den tvehöldade örnen prunkade, rörde en högväxt ung man vid porthammaren. Han såg sig om mot gondolen och hans allvarliga drag antogo plötsligt ett lifligt ut ryck. Ser Delfin !4 sade han och räckte Andreaj handen ; tröffes vi här? Känner ni inte igen