KyYyrKkliRna FCARLONEN JUSb Hat BilTC INITAaGC inom Sverges landamären, och visserligen syntes då hans uppträdande vara ett fåtängligt arbete mot strömmen. Det religiösa lifvet stod då för öfrigt på en låg punkt här i landet; indiffrrentismen jemte en ohistorisk rationalisms bleknade skugga regerade i brödraskifte med en lika ohistorisk som ihålig, ehuru någorlunda moderat och tolerant supranaturalism, och snart sagdt hvad som helst af en teologisk nylifvelse kunde anses som en vinning. Icke underligt då, att den tyska repristinationstenlogien, med sitt om ock blott galvaniserade stenhf, kunde vinna framgång hos äfven allvarligare, sökande sinnen; och dess blodlösa hamn fann före gig en nyvaknad pietism, som var det enda, som kunde skänka den något lifskraftigt innehåll. Ostraffadt amalgamerar sig dock aldrig en statskyrklig ortodoxi med pietismen; det visar alla tiders erfarenhet. Ty med all den en a obskurantism, bokstafsträldom och forskningshat, som så ofta gör pieiismen till en lockande bundsförvandt för en herrsklysten statskyrka, har den dock i sig för mycken realism, för mycket religiöst allvar, för att ej. om än långsamt, göra den moderna subjektivitetens rätt gällande emot statskyrkIHighetens ?objektive faktor?. Statskyrkan hatar derför 1 sjelfva verket pietismen lika djupt som rationalismen, men söker i kritiska tider vanligen sitt stöd hos endera, meIstadels hos pielismen, men någon gång hos rationalismen. Hon inser nog, att dessa riktningar äro motsatser, men kan heller icke undgå att finna, det de, djupare taget, dock I blott äro de motsatta polerna af samma tidsmedvetande: den kränkta subjektiviletens (och den personliga religiositetens ande, hvars odödliga törst aldrig kan, så snart han blir sig sjelf medveten, släckas af det mer och mindre stagnerande vatten, som är att tillgå eller påtrugas ur de brunnar, som äro konstgjorda efter fädernas stadgar?. Också se vi i dessa dagar, att Tholuck i sin nya rationelismens historia lemnar halfva a häftet åt pietismen. Ienells oförvanskliga lager skall stråla i minnets tempel af den glans, som tillkommer honom såsom första härolden hos oss af den all statskyrklig ortodoxis yttersta dom, som nu står för dörren. Ty det kan icke längre döljas, att i alla samtidens bildade länder den gudaborna anden på allvar börjar med egna vingar stiga mot höjden och ej längre nöjer sig med konstgjorda luftsprång förmedelst den kyrkliga mekanikens alltmera knarrande lyftkran. Förgäfves skall man rikta bannstrålen mot detta högre lif och förskrämma de skumsynta med tal om religionens undergång, Om ock några orenare krafter blanda sig in i denna rörelse, om ock välmentare sinnen komma på afvagar, såsom förut skett vid alla verldshistoriska brytningar, utan att sjelfva saken derför kunnat stämplas som obehörig; så skall dock ingen oväldig och vittnesgill betraktare kunna förneka, att det är djupt religiösa och specifikt kristliga intressen, som bilda grundvalen för samtidens sträf-, vanden. Bland många andra stora sanningar yttrade Sören Kierkegaard, alt endast religiositeten, men aldrig irreligiositeten, kan störta den officiela kristendomen och påfviskhetens qvarlefvor. Denna sanning är den bältre samtidens lösen. Afven Ig nell var dess tolk. Oskonsam rothuggare bland den murknade kyrklighetens vindfäl-: len, gick han djerft fram så väl med förnuftets granskande fackla som med den bibliska kritikens skärseld; men det var icke härjarens ande som ledde hans fjät, det var den fromme rödjarens för högre, ädlare , skördar. Han kunde säga med Claus Harms: Den som tviflar med religion, han har den sanna religionen?, De ämnen, som i denna bok afhandlas, äro både mångahanda och af djupt ingripande betydelse. Vi skola exempelvis upptaga några. Är hvarje bibelns ord, så väl i gamla som nya testamentet, ett absolut diktamen af Gud, så måste äfven hvarje ord vara lika sant och fullkomligt samt gamla testamentets läror lika sanna och fullkomliga som det nyas. I konseqvens härmed vill man ock ännu stödja sedeläran på de tio buden. Man känner dock, att detta blir alltför torftigt för det kristna medvetandet, men vill ej erkänna det. För att dölja förhållandet söker man på hvarjehanda sätt upphjelpa, saken med s. k. förklaringar, inläggande , sålunda, i sirid mot all sund logik, i dessa bud ett tankeinnehåll, som hos dem allde-, les ej finns. Man känner, att dessa bud i sin bokstafliga lydelse ej kunna vara något, uttömmande urtryek af den kristna sedela-: : gen, men man låtsar så, ehuru de hårdragna ?förklaringarna? måste hos hvarje något så när vaket sinne blott framkalla tvifvel och otro. Med all rätt uppträder Ignell mot denna ohistoriska idealisering,, som med all sin skenbara finess dock blott, är en grof kyrklig humbug. ; För att dölja det dessa bud blott hade lokal och temporär betydelse, förtiger man, att Moses låter Gud som inledning till buden yttra: ?Jag är Herren, din Gud, den dig utfört hafver af Egypti land, ur träldomens hus?. Man rent ut förfalskar fjerdel:; budet i våra katkeser, der det heter: pål, det du skall länge lefva på jorden?, i stäl; let för: länge lefva i landet (Kanaan), somj a l Herren din Gud dig gifva skall?. Tredje budet: ?sabbatsdagen skall du hålla, att du honom helgar?, aiser naturligtvis lördagen. Och härvid förekommer det märkliga, att 2 Mos. 20: 11 anföres som motiv, att Gud skapat verlden på sex dagar och hvilade den sjunde; men i 5:te Mosebok, som är skrifven långt sednare och då måhända kritiken haft något redan att säga om de sex skapelsedagarne, nämnas dessa alls icke,l, utan i stället anföres (5: 15) som moltiv:, Förty du skall ihågkomma, att du var ock , en träl i Egypten och Herren törde dig derut; derför har Herren budit dig, att du skall hålla sabbatsdagen?. Andra budet om belätens dyr ) kande har man helt enkelt uteslutit och i stället, för att få tiotalet fullt, delat det tionde budet itvå. Härigenom ha alla buden utom det första fått falsk numrering. 1 I stället härför vill Ignell substituera ens rent kristlig sedelag, som är mäktig att!q verlklioen oenamtränoa tänlkesättet nach all. l!t